Grisigt värre

Okej. I dag är det fredag. Det blåser och regnar snöblask. Vad passar väl då bättre än grisig intervallträning! När jag tränar intervaller får jag chansen att utmana mig och öka min kapacitet, och är det dåligt väder blir det liksom dubbelt upp. Fast idag var det riktigt grisigt…

2 km uppvärmning. Sen koordinationslopp 5 x 60 m, med fokus på tekniken. Kände direkt när jag sprang åt ena hållet på mina intervaller – i motvind – att det skulle bli ett tufft pass. Härligt! (efteråt)

Sen 10 min i tröskelfart (för mig ca 5:30 min/km), och därefter 2 min vila. Efter det intervaller 10 x 1 min med 1 min vila emellan. Där började nedräkningen, tänkte att snart är jag klar. Men, inte då. För på slutet hade jag ju kvar ytterligare 10 min i tröskelfart. Där fick pannbenet jobba ganska hårt för att jag skulle lyckas hålla samma tempo som första gången. Efter det nedjogg hemåt i 2 km.

Nästa pass ser jag inte fram emot. Det är ett tempo-pass. Det betyder att man springer ett snabbare pass i eller nära tävlingsfart. Denna gång ska jag springa i 10 km (+ 1 km uppvärmning och 2 km nedjogg). Om det är något pass jag hoppar över så är det mina tempo-pass. Dels för att de inte ökar kapaciteten på samma sätt som distanspassen och intervallpassen, och dels för att de är om möjligt ännu grisigare än intervallträning tycker jag. Så om jag måste prioritera bort något pass är det detta som ryker. Men eftersom jag går igång på utmaningar och vill inspirera dig i din träning, så är chansen ganska stor att det blir av denna gång.

Då var mitt fredagsfys avklarat. Skönt. Nu är jag redo för fredagsmys!

Starka ben eller inte?

Nu har jag kommit igång med mitt träningsprogram inför Stockholms marathon! Jag vet att det inte är alla som funkar som jag när det gäller träningen inför ett utmanande lopp. Men jag gillar att utgå från målet, och sen planera bakåt vad jag behöver åstadkomma varje vecka för att vara i så bra form som möjligt enligt de förutsättningar jag har. På så sätt har jag alltså nya delmål att nå varje vecka, och steg för steg tar jag mig närmare målet. På t ex jogg.se finns det gratis träningsprogram att skriva ut och följa vecka för vecka.

Jag har en bra grundform (sprang Halvmarathon i höstas), och ett starkt pannben. Och jag gillar att stretcha målet, för att se hur långt jag kan nå, utifrån min egen form. Jag vet att jag inte är så snabb tidsmässigt, men jag är nöjd om jag lyckas hålla samma fart hela loppet igenom. Alltså har jag valt ett träningsprogram för Marathon på 4 timmar, där meningen är att man ska träna 4 gånger/vecka. Det vet jag på förhand att jag inte kommer göra, men jag har ändå möjligheten att plocka in ett 4:e pass om jag vill.

Första veckan (som jag bloggade om förra gången) sprang jag ett distanspass på 14 km. Sedan följde en vecka där jag körde två träningspass, varav det ena var intervall och det andra 8 km + styrka. Distanspasset fick jag hoppa över eftersom jag hade lite ont i halsen. För att slippa bli sjuk knaprar jag Exberitox som brukar kunna stoppa förkylningen. Det gjorde den också denna gång, så veckan efter (påskveckan) fick jag in ett rent styrkepass och ett intervallpass. Eftersom jag hade hoppat över det planerade distanspasset på 16 km veckan före, och är fast beslutsam att hinna med att öka på distansen för varje vecka, bestod nu distanspasset av 18 km.

Påsken firade vi ute på Adelsö, där jag är uppvuxen. Så vad passade väl bättre än att passa på att ta distanspasset där ute? Runt ön går nämligen en ringväg som är 16 km lång. Så min plan var alltså att efter att ha rundat ön, fortsätta in på nästa varv 1 km och sedan springa tillbaka 1 km om det kändes bra. Det var kallt och blåste lite. På Adelsö finns också en hel del öppna fält, där vinden får fritt spelrum. Mössan hade jag glömt hemma. Fick låna en mössa av pappa, och sen gav jag mig iväg. Med Framgångspodden i öronen och avsnitt nr 159 om Kajsa Bergqvist ”Hur du blir bäst i världen”. Det kändes så bra, och jag kände mig stark. Fick inspiration av Kajsa och fick till och med lite pepp längs vägen av barndomskompisen Magnus när jag hade ca 5 km kvar. Jag hade druckit lite sportdryck innan jag startade, och i brist på gel eller bars så tog jag med mig några Ahlgrens bilar. Det funkade bra och höll humöret uppe och tillförde lite kolhydrater. Perfekt! Jag sprang i 2 tim och 5 min. Och har alltså tränat bland annat uthålligheten, pannbenet, syreupptagningen i musklerna och stärkt skelett, leder och senor.

Denna vecka har jag än så länge hunnit med ett pass. Idag sprang jag ett distanspass på 10 km, under regntunga skyar. På vissa ställen i dimma. Jag har funderat på vad det är som gör att benen vissa dagar känns starka och vissa dagar tunga. I dag har jag haft delvis en riktig skitdag, så då skulle man kunna tro att benen skulle kännas tunga, men icke! I dag kände jag mig stark. Kanske har det att göra med min drivkraft – att jag går igång på utmaningar? Efter löpningen styrketränade jag också. Planen är att få in ytterligare två pass denna vecka.

Krokig väg och pannben

Gissa om mitt hopp har gått upp och ner de senaste veckorna? Jag har fått koppla på mitt pannben flera gånger må du tro i den här antagningsprocessen till PT-utbildningen. Jag är helt utmattad, men överlycklig.

Men så här började det. Jag följer ofta min känsla i magen, och på senaste tiden, under min tid på Curves har jag känt att jag verkligen älskat att peppa andra i sin träning. Jag har fått pusha dem och påminna om hur de ska göra rörelserna för att få ut maximalt i sin träning. Jag har fått växa in i rollen. Jag har fått hålla i boxpass och då verkligen sett hur tjejerna fått mer självförtroende och mer power i blicken, och känt hur de fått mer punch i slagen. En fantastisk känsla!

Jag gillar att utmana andra, att få andra att tänja lite på sina gränser och sedan se dem lyckas. När de dessutom tränar och svettas och säger att det är jobbigt blir jag glad! För då vet jag att de blir lite starkare och uthålligare, då vet jag att de investerar i sin egen hälsa och bryr sig om sig själva.

När jag sedan hemma har reflekterat över vad jag är nyfiken på nu under 2018, så har jag sett mig själv skriva bland annat ord som ”PT” och ”kostrådgivning”… Sedan kopplade jag på kommentarer jag tidigare fått som: – ”Du borde bli PT!”, ”Tack för bra coachning!” Men jag har aldrig trott att det skulle gå att få till ekonomiskt, eller tidsmässigt. Men så pratade jag med en tjej som sa att hon gått en PT-utbildning på distans. Så jag googlade det. Och hittade en PT-utbildning som var kostnadsfri!!! Med rätt till studiebidrag. Wow.

Jag la ner mycket förberedelse på min ansökan, och fick reda på att det fanns 25 platser, men att det redan var långt fler sökande. Scannade in ansökan som var på 4 sidor + mina 13 sidor bilagor och mailade in dem några dagar före sista ansökningsdag (som var den 18/2). Fick reda på att de skulle komma ut med antagningsbesked 1/3.

Så torsdagen den 1/3 väntade jag med spänning, men hörde ingenting (och tappade hoppet).

På fredagen ringde jag dem och fick reda på att kanslisten var sjuk (då steg hoppet igen) och eventuellt skulle de inte kunna lämna besked förrän på måndagen. Så jag mailade kursföreståndaren och frågade om han visste om jag blivit antagen, men fick inget svar från honom då.

På måndagen 5/3 mailade han och sa att jag skulle hålla ut lite till. Samtidigt sjönk hoppet för varje timme som gick, tills jag på kvällen fick ett mail från rektorn om att antagningsprocessen var klar, men att pga sjukdom skulle beskedet dröja till onsdagen 7/3.

På onsdagen var hoppet högt, med en pirrig väntan, men avtog för varje timme som gick. Först kl. 19.30 fick jag mail om att jag inte kom med i antagningen utan stod som reserv. Hoppet dog. Jag mailade då och frågade på vilken reservplats jag stod, men fick inget svar.

Jag ringde på torsdagen 8/3 och fick då reda på att kanslisten fortfarande var sjuk, och så fick jag inte tag på någon annan per telefon att fråga. Så jag mailade kursföreståndaren och frågade samma sak – på vilken reservplats står jag? Och fick svar sent på torsdagskvällen att jag stod som 4:e reserv. Ett litet hopp började gro igen.

På fredagen 9/3 fick jag svar att jag stod på 3:e reserv, och så berättade de att det var ett kort svarsdatum för de som blivit antagna att bekräfta sin plats. Och att jag därför hade ganska stor chans! Hoppet steg! De skulle höra av sig senast på måndag 12/3… Under helgen kollade jag min mail ganska ofta, kanske skulle de höra av sig… Pirrig väntan.

Hela måndagen var jag pirrig. Men återigen, vartefter timmarna gick började hoppet avta. Igen. Och jag hörde inte av dem alls… Så då störtdök hoppet. För det måste väl betyda att jag som reserv inte hade fått någon plats? På tisdagen 13/3 ringde jag dem, och då var tydligen kanslisten tillbaka efter 2 veckors sjukdom, men precis när jag ringde så försvann hon ut på ett ärende. Jag kunde försöka igen om 15 minuter sa de. Jobbig väntan. När jag sen ringde efter 20 minuter istället så var det stängt för lunch i 1 timme… Väntan igen. När jag äntligen fick tag i henne behövde hon först kontrollera detta medan jag fortfarande var i telefonen. Hon berättade att jag nu hade reservplats 1, och så räknade hon högt i luren, 1, 2, 3, 4… (och jag knäppte mina händer mot Gud och blundade). Det var fyra personer som inte hade bekräftat sin plats! Men, hon behövde dubbelkolla med rektorn och kursföreståndaren så att inte de blivit kontaktade av dessa personer innan hon kunde ge mig ett svar! Så hon lovade att återkomma inom 1 timme! Väntan igen! Men nu var hoppet riktigt högt! Efter ett tag plingade det plötsligt till i mailboxen, och jag såg ett mail med ämnet: Antagen. Tjohoooooooooooooooooooo! Vilken otrolig lättnad och glädje! Några minuter senare ringde kanslisten och bekräftade samma sak. Och när jag lagt på började jag hoppa och studsa runt och vråla. Så att hunden blev lika tokig han.

Förstår ni nu varför mitt pannben blev lite starkare? Snacka om att vägen var krokig. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan så många gånger så att jag tappade räkningen. Vägen kommer nog fortsätta vara krokig under utbildningen. Men PT, det ska jag bli!

Även en coach är en människa

Denna gång ska jag konstigt nog skriva om en av mina egna motgångar. Så att du ser att även fast jag är coach, så får jag också kämpa. Jag har också motgångar, jag är också en människa med brister, svagheter och ibland tappad energi. Jag tänker att det kanske kan ge dig kraft framåt, att höra det. Ibland kan det nämligen vara lärorikt att se hur verkligheten är, så att man inte tror att de som lyckats på något sätt glidit in på ett bananskal. Tvärtom ligger det alltid en massa kämpande bakom.

Just nu ser jag inte varför jag har fått denna motgång. Jag gjorde allt jag kunde till 100%. Men det räckte inte ända fram. Jag vet att jag så småningom kommer se varför jag fick denna motgång nu. Och efter ett tag brukar nyfikenheten ta över och då börjar jag tillitsfullt undra vad detta kommer leda till istället.

För några veckor sedan sökte jag en PT-utbildning (jag vill utbilda mig till personlig tränare). Igår fick jag besked – jag har inte blivit antagen utan står på en reservplats. Jag trodde att jag hade hittat min nästa, nya utmaning, och ett sätt att utveckla mina kunskaper i något jag brinner för. För jag älskar att peppa andra i sin träning, och därför såg jag fram emot denna utbildning jättemycket. Jag har till och med tidigare fått kommentarer som ”Du borde bli PT”. Och därför trodde jag att när jag följde alla tecken som ledde fram emot denna utbildning, att jag var på rätt väg. Att jag just nu följde rätt stig. Men tydligen så har ”universum” andra planer för mig. Jag återkommer när jag vet mer exakt hur. Kanske dröjer det innan jag ser det. Men jag har tillit. Och jag ser därför inte detta som ett misslyckande, utan snarare blir jag nyfiken på varför.

Och jag har precis stärkt min viljemuskel med denna motgång. Mitt pannben har blivit ännu starkare. Tack.

 

Snart håller jag den i min hand!

Snart är det dags. Snart får jag hålla den i handen. Min första bok! Igår skickade jag över det sista till Papertalk. Det har varit en hel del knåpande på boken den sista tiden. Slutpillret tog liksom längre tid än vad jag trodde. Själv hade jag skrivit klart det mesta av min text för ganska länge sedan. Men eftersom jag även ville inspirera er med redan uppfyllda drömmar, så har jag samlat in några sådana också, och det drog ut lite på tiden. Det har jag hållit på med sedan i somras. Efter det har det varit några turer med korrekturläsande, insamling av bilder och frågor fram och tillbaka till dessa personer.

I november undersökte jag vilka som skulle få trycka min bok, Vulkan eller Papertalk, och lotten föll på Papertalk. Det kändes som att jag kunde ha mer kontroll på själva processen hos dem, det var mer personlig service. Hos Vulkan var det mer teknik, och mindre kontakt med dem personligen. Vulkan kommer också att lägga ut en omslagsgenerator snart, men den var inte igång ännu när jag skulle börja med mitt omslag. Hos Papertalk fick jag tipset om att jag även kunde göra omslaget i word. Priset är nog ungefär detsamma hos båda.

I slutet av november skickade jag mitt manus till tre personer som fick läsa det och tycka till. Efter det följde korrekturläsande och småändringar från min sida. I början på december fick Papertalk se mitt bokmanus för första gången, sedan följde en tålmodig väntan från min sida, samtidigt som jag knåpade vidare med mitt omslag. Eftersom jag inte hört något från Papertalk på tio dagar och började bli lite otålig, skickade jag mitt slutgiltiga bokmanus den 14/12 till dem. Då kände jag mig helt färdig med all korrekturläsning.

Mitt omslag då, varför hade jag valt att göra det i word till att börja med? Dels för att jag tyckte det var en spännande utmaning, och dels för att jag inte har något bra program att göra det i på min dator. Så jag googlade fram en guide för hur man gör omslag i word och så gjorde jag så gott jag kunde. Den 14/12 skickade jag även över mitt omslag till Papertalk. Sedan följde några turer fram och tillbaka gällande omslaget. Textrutor försvann när jag skickade över worddokumentet, storleken på typsnittet ändrades och när vi gjorde om det till pdf blev det också något knas. Så, så här i efterhand kanske jag skulle välja något annat program att göra det i. Men tillslut fick vi till det!

Och nu väntar jag alltså med spänning på ett provexemplar av boken! Jag vill trycka upp ett exemplar först för att se hur det blir, sedan kommer jag trycka upp fler. Det här blir den bästa julklappen till mig i alla fall i år! Kanske blir det en något försenad julklapp, men jag kommer i alla fall hålla den i min hand innan året är slut – och det var mitt mål!

Så här ser omslaget ut! Blir du nyfiken?

Hitta ditt jävlaranamma!

hittadorisIbland behöver man hitta sitt jävlaranamma. Använda sitt pannben, eller manken. Som Doris i filmen ”Hitta Doris” säger: -Du klarar vad du vill, om du lägger manken till!

Ur Wikipedia: ”Manken är den främre något upphöjda delen av ryggen på större fyrfota djur men också en kraftig nacke hos en man kallas för manke. Lägga manken till betyder ordagrant att ett dragdjur, till exempel en oxe som plöjer, hugger i med manken där den drar oket. I bildlig mening använder man uttrycket för en människa som anstränger sig hårt.”

Hur står det till med din vilja? Hur mycket har du övat upp din viljemuskel? Ju mer du övar, desto lättare är det att ta till manken, använda pannbenet och hitta den där jävlaranamman när du som mest behöver det.

Hur mycket vill du det där? Är du beredd att anstränga dig, använda manken? Om inte, vad beror det på? Vad är det som hindrar dig, vad är det som stör? Är det du själv och din inre röst? Är det gamla dolda värderingar som styr dig?

”Den som inte kan vad han vill måste vilja det han kan.” Utan din vilja händer det inte så mycket. Din vilja gör så att du kommer framåt, tar tag i saker, hittar ett driv.

Hos Kraft & Drömmar har jag tagit fram en modell som jag kallar för Jävlaranamma-modellen. Den använder jag i mitt arbete med mina klienter. Den strukturerar på ett enkelt sätt upp de olika steg som vi går igenom för att hitta deras jävlaranamma. Läs mer om Jävlaranamma-modellen här.