Stäng 2017

För att kunna gå in i 2018 med fullt fokus framåt, är det bra att först ha stängt detta år 2017 som vi nu endast har några få veckor kvar på. Varför? Jo för att jag vet att du har växt som människa, på ett eller annat sätt. Och det är bra om du också är medveten om det. När du stänger 2017 ser du alltså om du uppnått några av dina mål, utvecklats, fått nya erfarenheter. Du ser samtidigt om du har levt ditt liv så som du vill, enligt dina värderingar och följt ditt hjärta. Eller om du behöver göra några korrigeringar till 2018 för att det ska bli mer av det.

Det gör du så här:
Fundera på vad du har lärt dig under 2017. Om du gjort några viktiga insikter. Vilka drömmar du uppfyllt. Vilka rädslor du utmanat. Vad du är tacksam för och vilka människor du mött. Vad du är mest stolt över 2017 och vad du vill lämna bakom dig. Vilken hjälp du fått och hur du tagit hand om dig själv. Skriv ner allt du kommer på!

Du är helt fantastisk! Du har gjort så gott du kan utifrån dina förutsättningar. Det vet jag. Bär dina nya erfarenheter och lärdomar med huvudet högt och en stolt hållning.

Under julledigheten ser du till att ta hand om dig så mycket som möjligt. Gör det du tycker om, det som får ditt hjärta att sjunga. Det som är bra för din hälsa. Träna både kroppen och hjärnan. Få till en balans gällande återhämtning och fokus framåt.

Gör allt detta för att du tycker om dig själv, och för att du vill investera i den personen du ska umgås med resten av ditt liv. Dig själv. Du är värd det bästa!

 

Nu är jag igång!

Första dagen med min bok. Fastnade kl. 10-11 i hur manuset skulle se ut rent fysiskt, med marginaler, typsnitt etc. Men när jag satt och snöade in på sidnumreringen kände jag att nu får det vara nog. Bara att kasta sig ut. Så mellan kl. 12-14 skrev jag på kapitel 1-3. Konstig känsla, att samtidigt som jag skriver, komma på mig själv med att nu sitter jag faktiskt här och skriver på min bok. På riktigt. Jag liksom såg manuset växa fram medan jag höll på. Men varje gång jag tänkte så, kom jag förstås av mig lite.

Ibland fick jag inte tag på meningen jag tänkt riktigt, då reste jag på mig, vandrade några steg fram och tillbaka i rummet. Då fick jag tag på den igen. Vid 14-tiden hade jag en lätt huvudvärk, så då bröt jag en stund för lunch ute på altanen, för att få lite frisk luft. Tog en liten chokladbit till efterrätt. Sen var huvudvärken som bortblåst, och jag satte igång igen kl. 15.

Jag hade flow i mitt skrivande hela tiden. Så kul! Jag gillar min synopsis, den är verkligen ett stöd för mig. Den kikar jag på hela tiden så att jag inte blandar ihop det jag vill ha sagt på de olika kapitlen. Ibland ändrar jag lite i den, så den växer också fram med boken.

Jag är uppe i 14 sidor nu (inklusive de första titelsidorna)! Har precis påbörjat kapitel 4, som i mina ögon är ett ”lätt” kapitel att skriva. Så kl. 17 bröt jag med flit just där, så att det ska kännas lätt att börja imorgon igen. Då kommer jag börja tidigt, utan att pillra i några marginaler först. Och då blir det mer än 4 timmars skrivande, det lovar jag. Jag ville börja lite mjukt idag, liksom känna på det lite först. Behålla flowet. Och så ville jag lägga tid på mitt andra mål också, så kl. 17 gav jag mig ut och sprang ett långdistanspass på 1,5 tim, samtidigt som jag lyssnade på munken Björn ”Natthiko” Lindeblad.

Nu är jag inte rädd för något längre som gäller min bok. Manuset ser snyggt ut, det följer de riktlinjer som finns, och nu har jag sett att jag kan. Det blir bra det här.

Det har tagit tid för mig att komma fram till att det är så här jag skriver som bäst. När jag får sitta länge och skriva ostört, utan avbrott. Jag har lyssnat på andra som har skrivit 15 minuter här och 15 minuter där. Andra som kliver upp tidigt och skriver någon timme innan de går till jobbet. Men det fungerar inte för mig. Jag blir bara irriterad när jag måste avbryta mitt flow. Jag har till och med funderat på en skrivarlya, men inte kommit vidare i tanken där. Så detta blev en bra lösning nu. Att sitta hemma ensam, en hel vecka, och skriva från morgon till kväll.

Ser fram emot morgondagen!

Älskar känslan innan

Nu är det snart dags för mig att uppfylla min dröm. Och jag älskar känslan innan, vill dra ut på den lite. Vill också inspirera andra kring processen, dig som läser det här. Så därför kommer jag blogga om den. För nu ska jag snart sätta igång och skriva min bok. Jag är både pirrig och förväntansfull. Lite rädd också kanske. Men jag vet att jag kan. Jag litar och tror på mig själv.

Förra veckan hade jag och min samarbetspartner Monique på MonQey Träning & Texter två Skrivarworkshops för att inspirera andra i sitt skrivande. Vi hade dem för att få igång andras skrivande inför semestern. En kickstart liksom. Det får också bli mitt eget startskott i mitt skrivande. För jag har tidigare påbörjat så många böcker i olika genres, men aldrig skrivit klart. Annat har kommit emellan. Jag har också under tiden ökat min personliga växt och ändrat min skrivstil, fått nya idéer och ny kunskap. Nu har det landat i denna bok som jag ska skriva klart denna sommar. Kanske redan denna vecka. Det blir ett test. Jag älskar att utmana mig själv och att leva som jag lär.

Jag har skapat strukturen och mitt synopsis redan innan. Igår vattnade jag blommorna, städade skrivbordet, ja, jag har städat lådor och faktiskt hela arbetsrummet. Jag har skickat iväg barnen till farmor och farfar, och mormor och morfar hela veckan. Mannen är på jobbet. Jag har plockat ur diskmaskinen och igår dammsög jag huset. Jag har berättat för flera personer att jag ska sitta och skriva hela veckan, bara för att få lite press på mig. Nu finns det ingenting som kan stoppa mig, som kan distrahera mig i mitt skrivande.

Jag har idag varit ute på min morgonpromenad för att få igång blodflödet till hjärnan och för att skapa goda förutsättningar för min kreativitet. Nu är det dags. Nu kör vi!

Händerna skakar

Vilka är dina rädslor? Jag är höjdrädd. Och det kan märkas även på små avstånd. Som t ex när det gäller att hoppa upp och ta tag i en stång en bit upp i luften. Jag kunde bara inte förmå mig att hoppa ända upp och ta tag i den där stången. Då bestämde jag mig för att lura rädslan lite, och ställde mig på några vikter så att jag kom riktig nära stången, då gick det ju förstås. Sen tog jag bort en vikt i taget, och nu kan jag hoppa från golvet ända upp!

Gissa om jag var löjligt stolt över mig själv när jag var på Extremfabriken med mina barn förra veckan under sportlovet – när jag kunde hoppa upp till stången utan att klättra på sidan! Ingen annan tyckte nog det var en så stor grej, men det var det för mig. Att sedan gå armgång är också lite läskigt. Där har jag hittills bara klarat att gå från en stång och sedan landa med båda händerna på nästa stång. Och sen ta mig vidare på så sätt. Inte att svinga mig från en stång direkt till nästa (det är ju ett så långt avstånd…). Men det klarade jag denna gång! Ännu en rädsla jag utmanade.

För att inte tala om väggen man kan springa uppför. Jag tvekade länge, försökte stänga ute mina rädda tankar, handsvetten bröt ut, jag hann ångra mig en gång, och göra ett misslyckat försök. Men sen så! Plötsligt vågade jag lyckas (för egentligen har jag ju styrkan att ta mig upp där), jag sprang upp 2 gånger och kämpade mig upp över kanten. Och 3:e gången liksom flög jag upp och studsade upp över kanten! Det var ju ingen konst det där!

Det finns flera av mina andra rädslor kvar att utmana där på Extremfabriken, t ex att hoppa mellan två lutande väggar, med en meter emellan och en meter ner till golvet. Där tog det stopp, och jag kände att jag liksom inte orkade utmana fler rädslor den dagen.

I söndags var vi på Klättercentret för första omgången av familjekursen, där målet är att jag och min man ska ta grönt kort så att vi kan säkra barnen när de klättrar. Självklart fick vi då klättra själv också, med en annan förälder som säkrade oss. Jag har kontrollbehov. Jag är höjdrädd. Det var läskigt att liksom lämna sitt liv i en annan främlings händer (som liksom mig håller på att lära sig det här med knopen som ser ut som en 8, hur man firar ner någon etc…). När jag kommit några meter upp började mina händer skaka, jag har liksom ingen kontroll över det. Så jag ville ner igen.

Vi fick klättra en gång till, och då bestämde jag mig för att klättra ända upp! Bort med alla rädslor, klättra på till nästa grepp, inte titta ner, lita på personen som höll i repet, strunta i att händerna började skaka. Plötsligt var jag uppe! Blev nedfirad, och när jag kom ner visade jag hur mycket mina händer skakade. De var ett bevis på hur mycket jag utmanat mina rädslor.

Varför ska man då utmana sina rädslor? Vad är det för vits med det? Jo, för då går vi utanför vår trygghetszon och växer som människor. Det är det hela mänskligheten går ut på, att vi utvecklas och kommer framåt. Det är det som har tagit oss dit vi är idag, det är det som gör att vi kommer fortsätta utveckla nya uppfinningar, idéer, lärdomar. Det är det som är själva livet.

Steg 2 i familjeklätterkursen är ett praktiskt prov, där jag vet att vi ska få kasta oss ut från väggen och falla någon meter. Det blir läskigt. Undrar hur mycket mina händer kommer skaka då?

Jessica tränar bouldering på Klättercentret

Vad ser du?

Utanför hör jag tjuvstarten på några raketer. Nu är det några få skälvande timmar kvar av 2016, och därför vill jag skicka med dig några viktiga ord. Oavsett om du läser det här innan 2016 är slut eller i början av 2017, så vill jag att du ska veta att du är fantastisk! Och att jag vet att du har gjort det bästa av 2016 utifrån dina förutsättningar. Du har samlat på dig lärdomar, erfarenheter, möten med andra människor, och växt själv som människa.

Fundera på vad du varit mest tacksam för under 2016, vilka människor som betytt mest för dig (berätta det för dem!) och vilka drömmar som blivit verklighet. Fundera på hur du har utvecklats, vilka rädslor du utmanat och vad du varit mest stolt över. Sedan stänger du 2016 och blickar framåt med huvudet högt, ryggen rak och en stolt medalj på bröstet.

Vad vill du göra från din livslista 2017 (en lista på alla saker du vill göra innan du dör)? Vad är du nyfiken på att prova på? Vilka mål har du (skriv ner dem och du har 8 gånger större chans att nå dem) och vad behöver du för stöd?

Jag gick en lång stavgångspromenad tidigare idag (uppladdning inför Vasaloppet Öppet spår), och vanligtvis på mina andra träningspass brukar jag aldrig lyssna på något i lurar samtidigt. Jag gissar att det är för att jag tror att det blir en större utmaning för mig då. Och jag gillar ju utmaningar. Men eftersom jag nu har börjat med riktiga långpass tänkte jag att det kan ju inte skada att lyssna på en Sommarpratare samtidigt. Då blev det Malou von Sivers från i somras. Det sommarpratet ökade min tillit om att jag är på rätt väg, att jag ska vara beredd på att få inspiration när jag minst anar det, och att en promenad kan vara så mycket mer.

Och till dig vill jag därför säga: Ha tillit till att du kommer få svar längs vägen. Håll ögonen öppna, och svaren kommer när du minst anar det. Var också beredd på att få inspiration närsomhelst. Fånga den och gör något av den. Var nyfiken på människor du möter och du kommer att få resa varje dag i deras historier. Lev ditt liv och uppfyll dina drömmar, inte någon annans. Du har bara ett liv.

Slutligen, vad ser du nedan? Fokusera inte på det lilla svarta. Jag ser det vita runt pricken. Fokusera på det stora vita och fyll det med sådant som får ditt hjärta att sjunga år 2017!

svartprick

Semester = en chans

Se semestern som en chans. En chans att utvecklas.

Vad fyller du din semester med? Att-göra-listor? Rensa och komma ikapp hemma med diverse sysslor? Besöka släktingar? Eller ligga i hängmattan? Balans är alltid bra, lite av det ena, lite av det andra. Låta också tiden fyllas av din egen agenda, sådant du behöver för att må bra. Kanske är det att pausa helt en timme och göra ”ingenting” eller att göra något helt oviktigt som att trassla upp pyttesmå fiskespön till ett sällskapsspel…

Men glöm inte bort din framåtrörelse. Semestern ger dig också en chans att utvecklas och växa som människa. Du kan skapa en ny god vana. Läsa en bok som lär dig något. Utmana dig själv och dina rädslor. Vad är du rädd för? Det okontrollerbara? Höjder? Insekter? Gör saker du aldrig gjort tidigare. Var lite barnslig – haka på barnens lek, hoppa studsmatta, lär dig hjula och stå på händer. Strunta i vad andra ska tycka. Det är ditt liv. Utforska din omgivning med nya ögon, ta en annan stig i skogen. Uppfyll någon av dina drömmar, gå en sommarkurs. Använd din kropp att göra det den är skapt till – rörelse. Sätt ett nytt träningsmål under sommaren. Gå uppför ett berg.

when_was_last_time
Jag såg en film häromdagen där budskapet lyste väldigt klart – Lev ett djärvt liv. Anta utmaningar. Nöj dig inte. Våga sticka ut. En fantastisk film som ger insikter, den heter – ”Livet efter dig”.

Eller som de också säger i filmen – Du får bara ett liv. Det är faktiskt din plikt att leva det till fullo.

När gjorde du senast något för första gången?
I sommar.

Snart 40…

Jag satte mig ner på min köksstol en dag, ledsen och med en känsla av maktlöshet, och började reflektera över hur jag skulle kunna ta tillbaka kontrollen över mitt liv. Livet rullade då på som i ett ekorrhjul. Jag ställde en fråga till mig själv – Vad är jag bra på egentligen? Och svaret till mig själv blev: -Jag är positiv, bra på att lyssna och peppande. Några år tidigare hade jag kommit i kontakt med en coach, och med den positiva erfarenheten i tanken +  mina styrkor föddes idén till att jag också ville bli coach.

Jag är alltså snart 40 år. Mitt i livet. Men hur mycket jag än känner efter, så har jag ingen ”40-årskris”.  För jag har de senaste 5 åren gjort mer än under resten av mitt tidigare liv. Mer träning, fler möten med människor, fler uppnådda mål, mer nätverkande, fler uppnådda drömmar, utmanat flera rädslor, skrattat mer, gråtit mer, kämpat mer, startat ett eget företag. Börjat göra saker som känns meningsfulla, och som stämmer överens med mina egna värderingar. Varit sann mot mig själv. Och jag har verkligen utnyttjat livet mycket mer än vad jag gjorde innan. Det känns inte som det har gått 5 år sedan jag gick den där coachutbildningen som förändrade mitt liv, som ändrade mitt tankesätt och min livsstil, det känns mer som 20 år.

do_what_you_loveMed detta sagt vill jag inspirera dig till att också sätta dig ner, och fundera på om du är nöjd med ditt liv som det ser ut i dag. Kan du bli mer sann mot dig själv? Kan du göra mer saker som känns rätt i din själ och i ditt hjärta? Kan du göra mer saker för andra? Kan du vara mer närvarande? Kan du utnyttja livet mer? Och hur ska du göra det? Vad kan du göra redan i dag?

För att få ut det där lilla extra av livet gäller det att lyssna på rätt tankar, rätt människor. Ibland kommer det innebära att man får kämpa mot strömmen. Jag kommer i alla fall fortsätta paddla mot strömmen resten av mitt liv.

Nöj dig inte med att följa med strömmen. Du är värd ditt bästa liv!

 

Ditt och mitt mission

Vi har ett mission du och jag. Vi måste stå upp för andra. Våga säga till, våga vara den som ”skaver” lite i skon. Bry oss om. Bli medvetna. Stanna upp och se varandra. Förändra mönster.

Det finns en grundläggande rädsla i oss alla över att bli ensamma, att bli utanför och inte få vara del av ett större sammanhang. Men ju fler vi är som vågar utmana den rädslan, desto lättare blir det. För alla i den här världen. För det finns de som redan är utanför, som är mobbade, utfrysta, som går till skolan eller jobbet med en klump i magen. Om alla vågar säga till, hjälpa till och stå upp för varandra, blir ingen utanför. Då får alla vara med.

morgansmission

Foto: Janne Danielsson, SVT

Såg du tv-serien ”Morgans mission”? Där Morgan Alling får i uppdrag att hjälpa en 8:e klass att börja tänka annorlunda. Där mobbning och kränkningar redan är ett stort problem. Han får dem att börja säga ifrån. ”Det är inte modigt att hoppa på någon, men det är modigt att säga ifrån”.

Det är viktigt att vi bryter oss ut ur den tysta, gråa massan. Den som är med där är lika delaktig som de som mobbar och kränker. Martin Luther King Jr sa: ”Det inte är de onda människornas ondska som är det farliga, utan de goda människornas tystnad”.

Jag har precis påbörjat ett spännande samarbete med Friendy, där vi jobbar med att få barn att förstå och lära sig handskas med sina känslor. Att få barn att känna sig sedda och på så sätt öka deras självkänsla. Har man fått med sig från barndomen att man är okej som man är, tar man med sig den känslan upp i åldrarna, upp till vuxen ålder.

Vi mår alla bra av att lära oss hur vi fungerar, och att vi inte måste följa samhällets normer. Det finns många som inte passar in i ”mallen”, dessa har lika mycket rätt få vara en del av världen. Vi tillsammans bygger den här världen. Vi måste kämpa för att få bort ”mallen”, låta alla känslor få ta plats och börja säga ifrån. Vi är alla bra, precis som vi är. Glöm aldrig det. Och vi har ett mission.

Trailer Morgans mission
Morgans mission, avsnitt 4 av 5