Debatt

En kortare text av denna publicerades i Kanalen, nr 37, 13 sep 2016.

Hjälper vi inte gamla tanter och barn längre? Tänk om, gör rätt.
Debattör: Jessica Bené

img_4142Vi går mer och mer mot att inte behöva kommunicera med andra ”in real life”, vi klarar oss själva i större utsträckning nu än förut, och behöver inte blanda in andra människor på samma sätt längre. Kanske är det därför många har svårt att stanna upp, kommunicera med och hjälpa andra som är i behov av en hjälpande hand? Eller man skulle också kortfattat kunna säga – hjälper vi inte gamla tanter och barn längre?

Personligen har jag vid ett flertal tillfällen sett just detta hända. Eller rättare sagt, inte sett det hända. Ingen stannar upp och hjälper till. Alla har bråttom någonstans, de har något viktigare för sig, eller tittar ner i mobilen så att de inte ser vad som händer i verkligheten. De skjuter förmodligen där och då över ansvaret på någon annan person, och tänker – någon annan stannar säkert, så jag behöver inte… Eller ännu värre – alla gör som alla andra, det vill säga de tänker att eftersom ingen annan stannar, så kan inte jag göra det heller, för hur skulle det se ut?

Måndagen den 29 augusti runt kl. 17-tiden hände följande: en gammal dam gick i tunneln i Åkersberga, på en högtrafikerad väg, tätt intill väggen. Det var svårt att se henne, bilarna bromsade in i sista stund, men ingen stannade och hjälpte henne. Jag låg i vänsterfil med min bil, hon gick bredvid högerfilen, det var andra bilar emellan mig och damen, så jag utgick från att någon av de bilar som var närmare skulle stanna. Men jag ville ändå kontrollera att hon hade fått hjälp, så jag vände om, och åkte tillbaka genom tunneln i motsatt riktning, vände bilen igen och åkte in i samma tunnel på nytt. Tyvärr var hon fortfarande kvar i tunneln! Ingen hade ännu hjälpt henne därifrån. Nu hade hon dessutom korsat båda filerna och gick nu istället i vänster fil mot trafiken. Hon verkade förvirrad och desorienterad och kom inte ihåg var hon bodde, vart hon kommit ifrån eller vart hon var på väg. Hon fick därför skjuts av mig till brandstationen där vi båda fick hjälp. Jag fick hjälp, och hon fick hjälp med att kontakta en anhörig. På brandstationen visste jag att hon var i trygga händer, och kunde därför skynda mig hem till det som jag egentligen hade haft bråttom till, och det som var viktigt för mig den kvällen – att hämta upp min familj som väntade på mig, och åka och köpa regnkläder och stövlar till barnen, innan det var dags för middag.

En annan gång såg jag en gammal dam fastna på en trottoarkant med sin rullator. Hon kom inte loss och satt fast där i flera minuter, en bil körde förbi, och ingen i närheten verkade lägga märke till henne.

En tredje gång såg jag ett litet barn gå fram och tillbaka på skolgården, han var väl ungefär 3 år och verkade leta efter sin mamma eller pappa som han såg ut att ha tappat bort. Jag såg flera föräldrar gå förbi, någon tittade till och med ner på sin mobil. Ingen tog sig tid att stanna och prata med honom.

Du vill hjälpa, men….
-Du har ett viktigt möte på jobbet och är redan sen. Det argumentet köper jag inte, jag tror säkert du skulle få förståelse från dina kollegor om du berättade som det var – att du hade hjälpt en liten pojke eller en gammal dam som gått vilse.
-Du kommer fastna i bilköerna och komma för sent till jobbet. Det kanske du gör, men några minuter mer eller mindre gör knappt någon skillnad om du redan är sen.
-Du måste lägga ut ett inlägg på Instagram eller Facebook först med hjälp av mobilen. Det tror jag säkert kan vänta några minuter medan du hjälper en person i nöd.
-Du måste fånga Pikachu i Pokémon Go först. Jag tror du förstår att verkligheten och verkliga människor är viktigare än en fiktiv mix av Google maps och tecknade figurer, så där har jag inget mer att tillägga.
-Alla andra går förbi, då kan ju inte jag stanna, det skulle kännas konstigt. Bojkotta Jantelagen säger jag på den punkten.
-Du måste läsa mailet från chefen i mobilen, det kanske är något viktigt. Javisst, det kanske är något viktigt, men det kan säkert vänta ett tag. Jag undrar vad som är viktigast för dig när du sitter där på dödsbädden i slutet av livet – att du jobbade så mycket som möjligt och var anträffbar hela tiden, eller att du gjorde något meningsfullt för dig själv och andra människor?

Visst, vi klarar oss mer och mer själva, och behöver inte kommunicera med andra lika ofta. Men det betyder inte att vi inte ska vara en god medmänniska och låta bli att hjälpa en person i nöd, eller bara sträcka ut en hjälpande hand. Ta chansen när den dyker upp. Se till att vara närvarande och uppmärksam så att du ser när chansen dyker upp. Agera sedan, du har ett ansvar. Stanna upp och fråga om du kan hjälpa till med något, det kommer löna sig för alla i slutändan. Så är dessutom risken mindre att du är anledningen till att någon kör på en gammal dam i en tunnel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *