Konsten att dricka vatten

Vad har vatten att göra med min drivkraft? Allt skulle man kunna säga. För jag vet vad som är min starkaste drivkraft. Utmaningar. När jag blickar tillbaka till min barndom ser jag samma drivkraft. Jag ville gå först på stigen under skogspromenaden, när pappa tydligt drog upp farten och gick med bestämda steg. När fröken sa hej då för dagen i skolan grabbade jag tag i min ryggsäck och sprang så fort jag kunde till skolbussen. Ibland kom en annan kille först, men inte så ofta. Länge trodde jag att jag hade en stark tävlingsinstinkt, men det är inte det som är själva grejen har jag kommit fram till. Utan jag går igång på utmaningar. När jag blir utmanad kan jag inte låta bli. Det är min drivkraft.

Det spelar alltså ingen roll hur trött jag är, hur ont jag har, hur sjuk jag är, eller hur omotiverad jag är. Om jag eller någon annan lyckas kicka igång min drivkraft så blir jag full med energi och motivation!

Jag kan utmana mig själv, vädret kan utmana mig, jag kan informera andra om hur jag funkar så att de kan formulera uppgiften som en utmaning. Jag förstår hur jag fungerar och kan dra nytta av det.

Så, vad har då vatten med det hela att göra? Jag vet att det är bra att dricka vatten, jag vet att jag dricker för lite vatten emellanåt. Jag har testat att ha en vattenflaska på skrivbordet, men glömmer ändå att dricka. Jag har försökt att dricka ett glas vatten tillsammans med någon specifik händelse, till exempel innan middag, eller vid tandborstning, men det håller bara någon dag, sen glömmer jag. Jag vill inte ha en kanna och ett glas på skrivbordet, för jag är rädd att spilla på tangentbordet. Men nu har jag kommit på något som fungerar! Och det har med min drivkraft att göra.

När jag jobbar hemifrån har jag en stor vattenkanna i köket, på köksön. Med ett vanligt litet dricksglas bredvid. Det får inte vara ett för stort glas, då fungerar det inte lika bra. Och med jämna mellanrum lämnar jag platsen vid skrivbordet för att gå ut till köket och hälla upp ett helt glas och dricka det. Jag utmanar mig alltså genom att röra på mig (gå ut till köket), och genom att dricka upp ett helt glas, och genom att se till att vattnet minskar i kannan, hela kannan ska vara tom innan dagen är slut.

Det svåra kan alltså vara ganska enkelt egentligen, vi behöver bara komma på hur vi fungerar först.
Så – hitta ditt sätt att ”dricka vatten”!

Krokig väg och pannben

Gissa om mitt hopp har gått upp och ner de senaste veckorna? Jag har fått koppla på mitt pannben flera gånger må du tro i den här antagningsprocessen till PT-utbildningen. Jag är helt utmattad, men överlycklig.

Men så här började det. Jag följer ofta min känsla i magen, och på senaste tiden, under min tid på Curves har jag känt att jag verkligen älskat att peppa andra i sin träning. Jag har fått pusha dem och påminna om hur de ska göra rörelserna för att få ut maximalt i sin träning. Jag har fått växa in i rollen. Jag har fått hålla i boxpass och då verkligen sett hur tjejerna fått mer självförtroende och mer power i blicken, och känt hur de fått mer punch i slagen. En fantastisk känsla!

Jag gillar att utmana andra, att få andra att tänja lite på sina gränser och sedan se dem lyckas. När de dessutom tränar och svettas och säger att det är jobbigt blir jag glad! För då vet jag att de blir lite starkare och uthålligare, då vet jag att de investerar i sin egen hälsa och bryr sig om sig själva.

När jag sedan hemma har reflekterat över vad jag är nyfiken på nu under 2018, så har jag sett mig själv skriva bland annat ord som ”PT” och ”kostrådgivning”… Sedan kopplade jag på kommentarer jag tidigare fått som: – ”Du borde bli PT!”, ”Tack för bra coachning!” Men jag har aldrig trott att det skulle gå att få till ekonomiskt, eller tidsmässigt. Men så pratade jag med en tjej som sa att hon gått en PT-utbildning på distans. Så jag googlade det. Och hittade en PT-utbildning som var kostnadsfri!!! Med rätt till studiebidrag. Wow.

Jag la ner mycket förberedelse på min ansökan, och fick reda på att det fanns 25 platser, men att det redan var långt fler sökande. Scannade in ansökan som var på 4 sidor + mina 13 sidor bilagor och mailade in dem några dagar före sista ansökningsdag (som var den 18/2). Fick reda på att de skulle komma ut med antagningsbesked 1/3.

Så torsdagen den 1/3 väntade jag med spänning, men hörde ingenting (och tappade hoppet).

På fredagen ringde jag dem och fick reda på att kanslisten var sjuk (då steg hoppet igen) och eventuellt skulle de inte kunna lämna besked förrän på måndagen. Så jag mailade kursföreståndaren och frågade om han visste om jag blivit antagen, men fick inget svar från honom då.

På måndagen 5/3 mailade han och sa att jag skulle hålla ut lite till. Samtidigt sjönk hoppet för varje timme som gick, tills jag på kvällen fick ett mail från rektorn om att antagningsprocessen var klar, men att pga sjukdom skulle beskedet dröja till onsdagen 7/3.

På onsdagen var hoppet högt, med en pirrig väntan, men avtog för varje timme som gick. Först kl. 19.30 fick jag mail om att jag inte kom med i antagningen utan stod som reserv. Hoppet dog. Jag mailade då och frågade på vilken reservplats jag stod, men fick inget svar.

Jag ringde på torsdagen 8/3 och fick då reda på att kanslisten fortfarande var sjuk, och så fick jag inte tag på någon annan per telefon att fråga. Så jag mailade kursföreståndaren och frågade samma sak – på vilken reservplats står jag? Och fick svar sent på torsdagskvällen att jag stod som 4:e reserv. Ett litet hopp började gro igen.

På fredagen 9/3 fick jag svar att jag stod på 3:e reserv, och så berättade de att det var ett kort svarsdatum för de som blivit antagna att bekräfta sin plats. Och att jag därför hade ganska stor chans! Hoppet steg! De skulle höra av sig senast på måndag 12/3… Under helgen kollade jag min mail ganska ofta, kanske skulle de höra av sig… Pirrig väntan.

Hela måndagen var jag pirrig. Men återigen, vartefter timmarna gick började hoppet avta. Igen. Och jag hörde inte av dem alls… Så då störtdök hoppet. För det måste väl betyda att jag som reserv inte hade fått någon plats? På tisdagen 13/3 ringde jag dem, och då var tydligen kanslisten tillbaka efter 2 veckors sjukdom, men precis när jag ringde så försvann hon ut på ett ärende. Jag kunde försöka igen om 15 minuter sa de. Jobbig väntan. När jag sen ringde efter 20 minuter istället så var det stängt för lunch i 1 timme… Väntan igen. När jag äntligen fick tag i henne behövde hon först kontrollera detta medan jag fortfarande var i telefonen. Hon berättade att jag nu hade reservplats 1, och så räknade hon högt i luren, 1, 2, 3, 4… (och jag knäppte mina händer mot Gud och blundade). Det var fyra personer som inte hade bekräftat sin plats! Men, hon behövde dubbelkolla med rektorn och kursföreståndaren så att inte de blivit kontaktade av dessa personer innan hon kunde ge mig ett svar! Så hon lovade att återkomma inom 1 timme! Väntan igen! Men nu var hoppet riktigt högt! Efter ett tag plingade det plötsligt till i mailboxen, och jag såg ett mail med ämnet: Antagen. Tjohoooooooooooooooooooo! Vilken otrolig lättnad och glädje! Några minuter senare ringde kanslisten och bekräftade samma sak. Och när jag lagt på började jag hoppa och studsa runt och vråla. Så att hunden blev lika tokig han.

Förstår ni nu varför mitt pannben blev lite starkare? Snacka om att vägen var krokig. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan så många gånger så att jag tappade räkningen. Vägen kommer nog fortsätta vara krokig under utbildningen. Men PT, det ska jag bli!

Även en coach är en människa

Denna gång ska jag konstigt nog skriva om en av mina egna motgångar. Så att du ser att även fast jag är coach, så får jag också kämpa. Jag har också motgångar, jag är också en människa med brister, svagheter och ibland tappad energi. Jag tänker att det kanske kan ge dig kraft framåt, att höra det. Ibland kan det nämligen vara lärorikt att se hur verkligheten är, så att man inte tror att de som lyckats på något sätt glidit in på ett bananskal. Tvärtom ligger det alltid en massa kämpande bakom.

Just nu ser jag inte varför jag har fått denna motgång. Jag gjorde allt jag kunde till 100%. Men det räckte inte ända fram. Jag vet att jag så småningom kommer se varför jag fick denna motgång nu. Och efter ett tag brukar nyfikenheten ta över och då börjar jag tillitsfullt undra vad detta kommer leda till istället.

För några veckor sedan sökte jag en PT-utbildning (jag vill utbilda mig till personlig tränare). Igår fick jag besked – jag har inte blivit antagen utan står på en reservplats. Jag trodde att jag hade hittat min nästa, nya utmaning, och ett sätt att utveckla mina kunskaper i något jag brinner för. För jag älskar att peppa andra i sin träning, och därför såg jag fram emot denna utbildning jättemycket. Jag har till och med tidigare fått kommentarer som ”Du borde bli PT”. Och därför trodde jag att när jag följde alla tecken som ledde fram emot denna utbildning, att jag var på rätt väg. Att jag just nu följde rätt stig. Men tydligen så har ”universum” andra planer för mig. Jag återkommer när jag vet mer exakt hur. Kanske dröjer det innan jag ser det. Men jag har tillit. Och jag ser därför inte detta som ett misslyckande, utan snarare blir jag nyfiken på varför.

Och jag har precis stärkt min viljemuskel med denna motgång. Mitt pannben har blivit ännu starkare. Tack.

 

Hur vill du ha ditt 2018?

Du bestämmer hur det ska bli. Faktiskt.

Vissa blir stressade av att sätta mål, och vill istället känna sig mer fria och ta stunden som den kommer. Jag vet att om du sätter mål för 2018, och bestämmer hur du vill att detta år ska bli, så kommer du också att få mer frihet eftersom du styr ditt liv själv. Du kommer inte lika ofta att bli en bricka i andras mål och agenda. Du kommer veta vad du ska lägga din viktiga tid på. Och du kommer ha tid över för frihet och närvaro.

Så, vad vill du göra mer av 2018?
Vad vill du göra klart?
Vad vill du prova på?
Vilka människor vill du möta?
Vilka drömmar vill du uppfylla?
Hur vill du bli inspirerad?
Vad vill du komma ihåg mest från året som gått när du tittar tillbaka på det?

Jag vet att du kan bestämma över ditt liv, och över hur du vill att 2018 ska bli. Men det första du behöver göra är att komma på HUR du vill att ditt liv ska se ut. Vad det ska innehålla. Sätt sen ett eller flera mål utifrån det som du vill uppnå detta år. Först då kan du börja ta steg för steg mot att det blir så i verkligheten också. Heja dig!

Vad tror du får ditt hjärta att sjunga 2018? Låt detta bli ditt bästa år!

Följ ditt hjärta

Händerna skakar

Vilka är dina rädslor? Jag är höjdrädd. Och det kan märkas även på små avstånd. Som t ex när det gäller att hoppa upp och ta tag i en stång en bit upp i luften. Jag kunde bara inte förmå mig att hoppa ända upp och ta tag i den där stången. Då bestämde jag mig för att lura rädslan lite, och ställde mig på några vikter så att jag kom riktig nära stången, då gick det ju förstås. Sen tog jag bort en vikt i taget, och nu kan jag hoppa från golvet ända upp!

Gissa om jag var löjligt stolt över mig själv när jag var på Extremfabriken med mina barn förra veckan under sportlovet – när jag kunde hoppa upp till stången utan att klättra på sidan! Ingen annan tyckte nog det var en så stor grej, men det var det för mig. Att sedan gå armgång är också lite läskigt. Där har jag hittills bara klarat att gå från en stång och sedan landa med båda händerna på nästa stång. Och sen ta mig vidare på så sätt. Inte att svinga mig från en stång direkt till nästa (det är ju ett så långt avstånd…). Men det klarade jag denna gång! Ännu en rädsla jag utmanade.

För att inte tala om väggen man kan springa uppför. Jag tvekade länge, försökte stänga ute mina rädda tankar, handsvetten bröt ut, jag hann ångra mig en gång, och göra ett misslyckat försök. Men sen så! Plötsligt vågade jag lyckas (för egentligen har jag ju styrkan att ta mig upp där), jag sprang upp 2 gånger och kämpade mig upp över kanten. Och 3:e gången liksom flög jag upp och studsade upp över kanten! Det var ju ingen konst det där!

Det finns flera av mina andra rädslor kvar att utmana där på Extremfabriken, t ex att hoppa mellan två lutande väggar, med en meter emellan och en meter ner till golvet. Där tog det stopp, och jag kände att jag liksom inte orkade utmana fler rädslor den dagen.

I söndags var vi på Klättercentret för första omgången av familjekursen, där målet är att jag och min man ska ta grönt kort så att vi kan säkra barnen när de klättrar. Självklart fick vi då klättra själv också, med en annan förälder som säkrade oss. Jag har kontrollbehov. Jag är höjdrädd. Det var läskigt att liksom lämna sitt liv i en annan främlings händer (som liksom mig håller på att lära sig det här med knopen som ser ut som en 8, hur man firar ner någon etc…). När jag kommit några meter upp började mina händer skaka, jag har liksom ingen kontroll över det. Så jag ville ner igen.

Vi fick klättra en gång till, och då bestämde jag mig för att klättra ända upp! Bort med alla rädslor, klättra på till nästa grepp, inte titta ner, lita på personen som höll i repet, strunta i att händerna började skaka. Plötsligt var jag uppe! Blev nedfirad, och när jag kom ner visade jag hur mycket mina händer skakade. De var ett bevis på hur mycket jag utmanat mina rädslor.

Varför ska man då utmana sina rädslor? Vad är det för vits med det? Jo, för då går vi utanför vår trygghetszon och växer som människor. Det är det hela mänskligheten går ut på, att vi utvecklas och kommer framåt. Det är det som har tagit oss dit vi är idag, det är det som gör att vi kommer fortsätta utveckla nya uppfinningar, idéer, lärdomar. Det är det som är själva livet.

Steg 2 i familjeklätterkursen är ett praktiskt prov, där jag vet att vi ska få kasta oss ut från väggen och falla någon meter. Det blir läskigt. Undrar hur mycket mina händer kommer skaka då?

Jessica tränar bouldering på Klättercentret

Har du inte tid?

Jag kommer ihåg känslan. Att kliva upp, se till att vardagsrutinerna flyter på, skjutsa barnen till förskola/skola, åka till jobbet, jobba 8 stressiga timmar, kort lunchrast, människor runt omkring mig hela tiden. Sen hem, hämta barnen, vardagsrutiner igen, pusta ut i soffan. Sova. Nästa dag, samma sak. Helgen undantag, men då ska man komma ikapp med allt man inte hunnit med under veckan. Städa, fixa med hem och trädgård, tvätta, bocka av på att-göra-listan. Jag kommer ihåg hur jag kände att jag inte hade tid att vara närvarande och att lyssna på min intuition.

Nu har jag tid att lyssna! Jag har skapat mig tid och rum, och som den pratar med mig! Precis närsomhelst. Och jag har tid att lyssna och att göra som den säger. Det är fantastiskt hur jag leds framåt av något, vad det är vet jag inte, men jag vet att det funkar. Det är nästan helt magiskt.

Jag har gett exempel på detta förut, och jag kan nog säga att jag numera är med om detta dagligen. Senast i morse fick jag en tanke om att jag skulle gå en annan väg på min morgonpromenad än jag brukar. Och eftersom jag numera åker långa skidturer på flera timmar och därför har börjat lyssna på Podcasts och Sommar & Vinter i P1, ville jag lyssna på något just på denna promenad (annars lyssnar jag mest på fågelkvitter på mina promenader). Och eftersom jag gillar att hjälpa andra att hitta sin kraft fastnade jag för beskrivningen på Vinter i P1 av Tomas Sjödin, författare, pastor, föreläsare – Om kraften i ljuset, om att tro fram det bästa i varandra.

Jag följde alltså min ingivelse inte mindre än 6 gånger denna morgon. 1) Att ta en annan väg på morgonpromenaden. 2) Att samtidigt lyssna på något i lurarna. 3) Att välja just Tomas Sjödins vinterprat. 4) Att använda inspirationen jag fick i stunden i ett inlägg på Instagram. 5) Att skriva ner några av de saker Tomas pratade om som inspirerade mig. 6) Att använda det som inspiration till detta blogginlägg och mitt inspirationsbrev för februari. Svårare än så behöver det inte vara. När en snabb tanke dyker upp om att du ska göra någonting – bli nyfiken, följ den och se vad som händer. Fånga det som händer och gör någonting av det.

Det är en fantastisk känsla att ha tid att följa sina ingivelser, sin intuition, och att lyssna på vad själen säger. Om du inte har den tiden idag, se till att skapa utrymme för det. En lunchpromenad ensam med dina tankar. Bläddra i en tidning på lunchen. Kliv av en hållplats tidigare. Lyssna på en podcast som utvecklar eller inspirerar dig. Våga vara ensam, om du hela tiden omger dig av andra som pratar är det svårt att höra. Stäng av bruset och lyssna istället på dina egna tankar, din själ och ditt hjärta. Det är viktigt. Du är viktig.

Min entreprenörsvän Yvonne har gjort denna fina tavla. Hon går att nå på http://www.yvonnesgalleri.se/. FB: @yvonnesgalleri, Instagram: yvonnesgalleri_konst

Min entreprenörsvän Yvonne har gjort denna fina tavla. Hon går att nå på http://www.yvonnesgalleri.se/. FB: @yvonnesgalleri, Instagram: yvonnesgalleri_konst

Snäll mot mig själv och planeten

Nedräkning pågår mot jul. Barnen öppnar luckor i julkalendrar. Förväntningen höjs för varje dag som går. Butikerna kommer ut med ett nytt prisvärt erbjudande varje dag i sina kalendrar. Det är lätt att dras med i stressen och alla förväntningar. Köpa julklappar, julpyssla, gå på glöggpartyn, barnens juluppvisningar, julmarknader, julpynta, göra julgodis, julbaka, träffa släkten, inte missa avslutningsfika/öppet hus med mera. Det är mysigt, men också stressande. Phiuu! Ribban höjs och vi förväntas alltså vara mer sociala, hinna med mer på vår fritid, samtidigt som vi ska hinna med det vanliga vardagliga ekorrhjulet, vårt arbete, träning och barnens aktiviteter.

Jag skrev om nej tack till julstress förra året vid den här tiden > Läs det blogginlägget här.

Så här i jultid är det också många som tänker på andra. Det är fint. Personligen tycker jag ord och handlingar är viktigare än fysiska gåvor. Det har bland annat att göra med mina värderingar och att jag tycker det är viktigare att vi tar hand om vår planet och om oss som lever på den, istället för att konsumera i onödan och använda slut på planetens resurser.

Det finns numera många alternativ till julklappar för dig som hellre vill göra en god gärning genom att hjälpa en annan människa eller vår planet. Kika på Friends, Unicef, Rädda barnen, Giving People, Barncancerfonden, Cancerfonden, Röda Korset, Världsnaturfonden WWF och många andra.

Men jag tycker också det är viktigt att du tänker på dig själv. I år tog jag därför rygg på Stiftelsen Friends som har lanserat en snällkalender – en kalender som uppmanar till ett snällt uppdrag varje dag. Men jag gjorde en tvist så Kraft & Drömmars kalender är en ”snäll-mot-mig-själv-kalender” istället. Det betyder alltså att du gör något snällt mot dig själv varje dag. Det kan till exempel vara en morgonpromenad i skogen, reflektion över dagen som varit, att äta hälsosam mat. Vad som är snällt mot dig vet bara du. Är du en person som det alltid är fart på kanske du behöver återhämtning. Till skillnad mot en person som tar det lugnt ofta istället kanske behöver utmaningar, för att komma ihåg att ta steg mot sina drömmar och mål.

img_3685Att vara snäll mot dig själv kan också innebära att du följer dina värderingar, det som är viktigt för dig. Om din familj är viktig för dig, och du har starka familjeband så är du alltså även snäll mot dig själv när du tänker på din familj. Eller så kanske du, liksom jag, (via våra värderingar) är snäll mot dig själv när du tar hand om vår planet och oss som lever på den.

Så, hur vill du vara snäll mot dig själv nu i december? Vilka nya snälla goda vanor vill du skapa? Maila, sms:a, dela eller kommentera gärna hur du är snäll mot dig själv. Snäll-mot-mig-själv-kalendern hittar du hos @kraftochdrommar på Facebook och Instagram. Länka även via #snällfie #snällmotmigsjälvkalendern #kraftochdrömmar

Är du liksom jag perfektionist?

Vi är många. Jag möter många kvinnor som berättar att de är perfektionister eller som har stort kontrollbehov, eller så hör jag genom raderna att de är det. Och jag känner igen mig så i det som de berättar. De flesta av dem resonerar liksom jag, att det är väl inte så dåligt att vara perfektionist, att ha koll på läget, eller? Vi vill ju bara göra saker extra noggrant och bra.

Men när vår perfektionism drabbar någon annan, då är det inte lika bra. När våra nära och kära får stå ut med våra påhopp, vår kritik och vår noggrannhet. Eller när kollegor blir lidande på jobbet.

Och när vi tänker ett varv till så kanske vi själva också skulle må bra av att lämna ifrån oss saker som är ”good enough”. Som inte är perfekta, men tillräckligt bra. Kanske får vi hjälp längs vägen, och så tar det en annan vändning. Som är ännu bättre än det vi skulle ha åstadkommit själva, även om det då hade varit ”helt perfekt” enligt oss själva. Då får du också tid över till att lyfta blicken, lyssna på kropp och själ, stressen och pressen minskar, och du slipper köra slut på dig. Vet du ens vart din gräns går?

Och som Elizabeth Kuylenstierna säger i boken Good Enough: -”Perfektionisten får mindre gjort än andra”. Jag säger: -Fundera en stund på den meningen.

Perfektionism kan vara positiv om du gör följande:

  • Inte ställer orealistiskt höga krav på dig själv och andra.
  • Tänker mer nyanserat, ser helheten och sammanhanget.
  • Ser vägen till målet som lustfyllt.
  • Tillåter dig att göra misstag och lär dig av dem.
  • Skiljer på prestation och person.
  • Tänker att det ordnar sig.
  • Växlar mellan att sträva efter perfekt resultat till att nöja dig med att vara good enough.
  • Har distans till dig själv, inte tar dig själv på för stort allvar.

(Inspiration till ovan lista från boken Good Enough av Elizabeth då Gummesson, nu Kuylenstierna)

Jag har en sak att säga till oss. Ett livsviktigt råd: -Vi perfektionister måste börja känna tillit till omvärlden! Vi måste lära oss lita på att det löser sig även om det inte är perfekt. Annars kommer vi bara fortsätta hitta bevis för att det inte funkar om vi inte gör det perfekt. Och då kommer vi aldrig kunna slappna av och få ta del av andra människors fantastiska tankar, idéer, lösningar och erfarenheter om livet. Vårt sätt är inte alltid rätt. Andra människor gör också rätt.

Det är först när vi slappnar av och börjar känna tillit för omvärlden som magi uppstår. Då kommer du märka att det löser sig ändå på något konstigt vis. Du kommer helt enkelt få bevis för att det funkar att inte vara perfektionist.

En utmaning från en perfektionist till en annan: -Våga känn tillit!

skylt_bra_mammor

Denna skylt är på inget sätt perfekt… Men den får duga. 😉