Även en coach är en människa

Denna gång ska jag konstigt nog skriva om en av mina egna motgångar. Så att du ser att även fast jag är coach, så får jag också kämpa. Jag har också motgångar, jag är också en människa med brister, svagheter och ibland tappad energi. Jag tänker att det kanske kan ge dig kraft framåt, att höra det. Ibland kan det nämligen vara lärorikt att se hur verkligheten är, så att man inte tror att de som lyckats på något sätt glidit in på ett bananskal. Tvärtom ligger det alltid en massa kämpande bakom.

Just nu ser jag inte varför jag har fått denna motgång. Jag gjorde allt jag kunde till 100%. Men det räckte inte ända fram. Jag vet att jag så småningom kommer se varför jag fick denna motgång nu. Och efter ett tag brukar nyfikenheten ta över och då börjar jag tillitsfullt undra vad detta kommer leda till istället.

För några veckor sedan sökte jag en PT-utbildning (jag vill utbilda mig till personlig tränare). Igår fick jag besked – jag har inte blivit antagen utan står på en reservplats. Jag trodde att jag hade hittat min nästa, nya utmaning, och ett sätt att utveckla mina kunskaper i något jag brinner för. För jag älskar att peppa andra i sin träning, och därför såg jag fram emot denna utbildning jättemycket. Jag har till och med tidigare fått kommentarer som ”Du borde bli PT”. Och därför trodde jag att när jag följde alla tecken som ledde fram emot denna utbildning, att jag var på rätt väg. Att jag just nu följde rätt stig. Men tydligen så har ”universum” andra planer för mig. Jag återkommer när jag vet mer exakt hur. Kanske dröjer det innan jag ser det. Men jag har tillit. Och jag ser därför inte detta som ett misslyckande, utan snarare blir jag nyfiken på varför.

Och jag har precis stärkt min viljemuskel med denna motgång. Mitt pannben har blivit ännu starkare. Tack.

 

Att hålla ångan uppe

Andra dagen på min väg mot att uppfylla min dröm, att skriva en bok. I dag har jag hållit ångan uppe hela dagen. Fast ibland har det inte puffat på med så högt tryck utan mest småpyst.

Vaknade tidigt i morse. Var trött. Men gjorde mina morgonrutiner ändå, som jag nu börjar vänja mig vid: stretchade, skrev några sidor i min morgonbok och checkade in den här dagen. Sedan läste jag några sidor i en bok jag inspireras av i mitt eget skrivande. Efter frukost gick jag en promenad på 45 min. Varför berättar jag det här? Varför satte jag mig inte ner direkt vid skrivbordet och började skriva, nu när jag har chansen?

För att jag håller på att skapa en vana av min morgonrutin. Det ger mig en känsla av att jag styr mitt liv, eftersom jag väljer att fylla morgonen med det som får mig att må bra, det som tar mig framåt. Visst längtade jag efter att få sätta mig ner vid datorn. Men jag valde ändå att börja morgonen som jag brukar. För att hålla igång min nya vana. För att hålla den ångan uppe också. Efter promenaden så var jag pigg och full av energi och redo att kasta mig in i kapitel 4!

Skrev mellan kl. 9-14, med ett kort avbrott för mellis. Sedan lunch och så fortsatte jag skriva mellan kl. 15-17:30. Så det blev totalt 7,5 tim skrivande idag. Nu är jag uppe i 23 sidor. Ska börja på kapitel 6 imorgon. Idag var det mer trögskrivet, men jag körde på ändå, ord för ord. Petade in mer text i tidigare kapitel jag skrivit, och kapitel 4 som jag skrev på största delen av tiden idag, blev långt. Nu la jag även till några underrubriker, det blev mer strukturerat så.

Nu har jag verkligen ännu mer nytta av min synopsis, för nu börjar det bli så långt att scrolla uppåt om jag behöver kolla vad jag skrivit i tidigare kapitel. Men då kan jag istället titta i min synopsis!

När jag behöver inspiration, och komma loss i en tanke, lyssnar jag på t ex Ed Sheeran, hissar upp skrivbordet och tar några danssteg. Det funkar faktiskt att skriva och dansa samtidigt. 🙂

Tycker du det är konstigt att jag berättar för alla som kommer i min väg att jag ska sitta och skriva på min bok den här veckan? Jag kan avslöja att det är ett knep. Jag lever som jag lär. Det gör att jag har skapat en sorts förpliktelse till alla som vet om detta. Jag har gjort det till en utmaning och antagit utmaningen. Nu måste jag ju klara det!

På´t igen imorgon!

Semester = en chans

Se semestern som en chans. En chans att utvecklas.

Vad fyller du din semester med? Att-göra-listor? Rensa och komma ikapp hemma med diverse sysslor? Besöka släktingar? Eller ligga i hängmattan? Balans är alltid bra, lite av det ena, lite av det andra. Låta också tiden fyllas av din egen agenda, sådant du behöver för att må bra. Kanske är det att pausa helt en timme och göra ”ingenting” eller att göra något helt oviktigt som att trassla upp pyttesmå fiskespön till ett sällskapsspel…

Men glöm inte bort din framåtrörelse. Semestern ger dig också en chans att utvecklas och växa som människa. Du kan skapa en ny god vana. Läsa en bok som lär dig något. Utmana dig själv och dina rädslor. Vad är du rädd för? Det okontrollerbara? Höjder? Insekter? Gör saker du aldrig gjort tidigare. Var lite barnslig – haka på barnens lek, hoppa studsmatta, lär dig hjula och stå på händer. Strunta i vad andra ska tycka. Det är ditt liv. Utforska din omgivning med nya ögon, ta en annan stig i skogen. Uppfyll någon av dina drömmar, gå en sommarkurs. Använd din kropp att göra det den är skapt till – rörelse. Sätt ett nytt träningsmål under sommaren. Gå uppför ett berg.

when_was_last_time
Jag såg en film häromdagen där budskapet lyste väldigt klart – Lev ett djärvt liv. Anta utmaningar. Nöj dig inte. Våga sticka ut. En fantastisk film som ger insikter, den heter – ”Livet efter dig”.

Eller som de också säger i filmen – Du får bara ett liv. Det är faktiskt din plikt att leva det till fullo.

När gjorde du senast något för första gången?
I sommar.

Jag är nyfiken på dina drömmar!

Vad har du för drömmar? Är de stora eller små? Vad har du gjort på sista tiden som tar dig närmare din dröm? Kan du kanske bocka av något på din bucket list? Grattis, vad kul! Och så har du väl några kvar att uppfylla hoppas jag? Låt drömmar finnas – och uppfyllas!

Just nu är jag också väldigt inspirerad av Friendy, som har satt upp en barnteater, gjort en app och spelat in en skiva, dessutom har de tagit sig ut i världen i ideella projekt i Sydafrika och Kenya. Många av deras drömmar i företaget har blivit förverkligade. Här är Maria-Pia Gottberg´s (grundare av Friendy) framgångsrecept för att förverkliga din dröm. Bra tips tycker jag! Gå in och kika.

Kommer du ihåg vad du som barn ville göra när du var vuxen? Jag drömde om att bli författare… Det vill jag fortfarande! Förra året uppfyllde jag min dröm om att göra en TjejKlassiker, och detta år är min dröm att göra en HalvKlassiker.

Ett delmål i HalvKlassikern är att cykla HalvVättern. Ett delmål i delmålet HalvVättern är att cykla halva sträckan av 15 mil någon gång innan loppet. Och nu vill jag dela med mig av hur det kan se ut på vägen mot att nå ett mål eller delmål… I dag skulle jag nämligen cykla halva sträckan, jag hade planerat in det i kalendern sedan några veckor tillbaka. Jag skulle cykla från Åkersberga till Adelsö, lite mer än 7 mil. Jag hade informerat familjen när det skulle ske, packat i ordning och förberett kvällen innan. (Planering och förberedelse är viktigt!)

Jag vaknade med ont i huvudet och bihålekänningar (min man undrade om det var så klokt att cykla då). Kvällen innan hade mamma berättat att de var sjuka (mina föräldrar bor på Adelsö), alltså skulle jag bara mellanlanda där och sedan bli upphämtad. Jag skulle också cykla med cykelskor (sådana som sitter fast i pedalerna) för första gången. Alltså behövde jag öva lite på gräsmattan hemma först. Ramlade förstås en gång och slog mig lite innan jag fick kläm på det. Aj. Hade fått en cykelrutt av cykelplaneraren på nätet, en ny väg som jag aldrig hade åkt förut. Startade min cykling kl. 10:30 och åkte fel redan i början på min väg mot Rydbo. Skulle kunna gett upp redan där, men det gjorde jag förstås inte. Och ”cykelvägen” som jag tillslut hittade till var inte precis en cykelväg för en racercykel, utan snarare en byggväg med stora spetsiga stenar i typ 7 km (kunde gett upp igen), och många branta, grusiga backar som jag förstås inte kunde slira uppför med en racer och med cykelskor… Så jag fick gå/springa uppför dem. Då blev det grus i de små håligheterna i cykelskorna, så de kleggade igen, så tillslut gick en sko inte att sätta fast. Då svor jag lite (och kunde ha gett upp). Mitt på cykelvägen stod plötsligt stora, höga betongsuggor (ett rejält hinder bokstavligt talat), där var jag tvungen att lyfta över cykeln och klättra över själv. När jag kom till Arninge började det regna, men det slutade ganska fort som tur var. Sen åkte jag fel flera gånger innan jag kom fram till Täby, jag åkte som sagt en ny väg (kunde gett upp flera gånger). I Täby, mitt på cykelvägen stod plötsligt en cirkus i vägen, och en massa människor fick flytta på sig när jag kom. Cyklade förbi några kameler 🙂 Åkte fel igen några gånger (kunde gett upp) innan jag kom fram till Solna Centrum. Och på vägen ut mot Adelsö hade jag kraftig motvind hela vägen (så jobbigt att jag kunde gett upp). Hann precis med färjan kl. 16:00.

Sedan några år tillbaka har jag också en dröm om att bestiga Kebnekaise. Men även där har jag stött på en massa utmaningar innan jag ens har kommit dit. Och då talar jag bara om hur lång tid det tog att klura ut vilket flyg jag skulle boka. Jag gjorde research på nätet, ringde Länstrafiken i Norrbotten, för att kolla vilken busstur som skulle passa med flyget, och behövde även räkna ut vilken båttur som skulle passa in under vår vandring. Fick heller inte tag i min vän som jag behövde prata med inför bokningen av flygbiljetterna. Och när jag tillslut satte igång med bokningen så behövde jag aktivera mitt mastercard, och så försvann mina bokningsuppgifter så att jag behövde göra om det igen. Familjen blev trött på mig. Klockan blev mycket, och jag blev också trött.

Men jag tog mig över alla hinder och utmaningar och cyklade från Åkersberga till Adelsö, och bokade flygbiljetter till Kiruna (och min vän och medresenär Susanne har bokat boendet på Kebnekaise fjällstation). Så nu är jag ett steg närmare två av mina drömmar!

Vad säger då detta? Jo, att motgångar eller hinder bara är ett sätt att testa hur mycket du vill nå ditt mål! Du kommer stöta på stopp längs vägen, omgivningen kanske inte alltid hejar på eller jublar, och vardagen kommer emellan. Men också att du måste kämpa, ha målet och drömmarna i sikte och inte ge upp. Då lyckas du!

Berätta gärna här på bloggen eller på Facebook vad du har för drömmar! Jag är som sagt väldigt nyfiken, och jag älskar drömmar.

Jessica_cyklar