Ättiksgurka och tron på sig själv

Japp, det blev ett tempopass förra helgen, precis som planerat. Tävlingsfart i 10 km. Asjobbigt var det. Fick ont i huvudet efteråt. Hade nog tagit ut mig lite. Men jag höll mig till planen i alla fall. Bara det kan ju ibland vara en utmaning i sig.

Denna vecka reviderade jag lite. Fick chansen att testa på ett intervallpass på spinning, så då strök jag intervallpasset i löpning istället. Jag har dock hört att man kan få ”tunga ben i löpningen” om man har cyklat, kanske påverkade det mitt pass i fredags då jag skulle springa ett lugnt pass på 10 km. För mina ben kändes tunga då. Kanske satt det bara i huvudet. När jag kom hem styrketränade jag också och övade rörlighetsträning.

Eftersom mina vader ibland känns lite stumma när jag springer, köpte jag hem ättiksgurka. Tänkte att det kanske skulle hjälpa! 🙂 Så igår åt jag lite ättiksgurka, och även idag till frukost. Och så hällde jag i mig lite sportdryck innan jag gav mig iväg på veckans långdistanspass på 21 km. Så idag kändes inte benen stumma. Härligt. Lyssnade på Framgångspodden med Nikki Amini samtidigt, en tjej som är målmedveten och som har en stark drivkraft. Hon sa bland annat att en av de viktigaste sakerna man bör göra är att tro på sig själv. Precis vad jag också brukar säga: – Jag tror på dig! Och jag tror på mig själv och att jag kan nå mina mål. T ex att springa Stockholm marathon. Men inte idag. Jag är inte där riktigt ännu träningsmässigt. Men idag blev det i alla fall en Halvmara rent träningsmässigt! Tjohoo!

Grisigt värre

Okej. I dag är det fredag. Det blåser och regnar snöblask. Vad passar väl då bättre än grisig intervallträning! När jag tränar intervaller får jag chansen att utmana mig och öka min kapacitet, och är det dåligt väder blir det liksom dubbelt upp. Fast idag var det riktigt grisigt…

2 km uppvärmning. Sen koordinationslopp 5 x 60 m, med fokus på tekniken. Kände direkt när jag sprang åt ena hållet på mina intervaller – i motvind – att det skulle bli ett tufft pass. Härligt! (efteråt)

Sen 10 min i tröskelfart (för mig ca 5:30 min/km), och därefter 2 min vila. Efter det intervaller 10 x 1 min med 1 min vila emellan. Där började nedräkningen, tänkte att snart är jag klar. Men, inte då. För på slutet hade jag ju kvar ytterligare 10 min i tröskelfart. Där fick pannbenet jobba ganska hårt för att jag skulle lyckas hålla samma tempo som första gången. Efter det nedjogg hemåt i 2 km.

Nästa pass ser jag inte fram emot. Det är ett tempo-pass. Det betyder att man springer ett snabbare pass i eller nära tävlingsfart. Denna gång ska jag springa i 10 km (+ 1 km uppvärmning och 2 km nedjogg). Om det är något pass jag hoppar över så är det mina tempo-pass. Dels för att de inte ökar kapaciteten på samma sätt som distanspassen och intervallpassen, och dels för att de är om möjligt ännu grisigare än intervallträning tycker jag. Så om jag måste prioritera bort något pass är det detta som ryker. Men eftersom jag går igång på utmaningar och vill inspirera dig i din träning, så är chansen ganska stor att det blir av denna gång.

Då var mitt fredagsfys avklarat. Skönt. Nu är jag redo för fredagsmys!

Starka ben eller inte?

Nu har jag kommit igång med mitt träningsprogram inför Stockholms marathon! Jag vet att det inte är alla som funkar som jag när det gäller träningen inför ett utmanande lopp. Men jag gillar att utgå från målet, och sen planera bakåt vad jag behöver åstadkomma varje vecka för att vara i så bra form som möjligt enligt de förutsättningar jag har. På så sätt har jag alltså nya delmål att nå varje vecka, och steg för steg tar jag mig närmare målet. På t ex jogg.se finns det gratis träningsprogram att skriva ut och följa vecka för vecka.

Jag har en bra grundform (sprang Halvmarathon i höstas), och ett starkt pannben. Och jag gillar att stretcha målet, för att se hur långt jag kan nå, utifrån min egen form. Jag vet att jag inte är så snabb tidsmässigt, men jag är nöjd om jag lyckas hålla samma fart hela loppet igenom. Alltså har jag valt ett träningsprogram för Marathon på 4 timmar, där meningen är att man ska träna 4 gånger/vecka. Det vet jag på förhand att jag inte kommer göra, men jag har ändå möjligheten att plocka in ett 4:e pass om jag vill.

Första veckan (som jag bloggade om förra gången) sprang jag ett distanspass på 14 km. Sedan följde en vecka där jag körde två träningspass, varav det ena var intervall och det andra 8 km + styrka. Distanspasset fick jag hoppa över eftersom jag hade lite ont i halsen. För att slippa bli sjuk knaprar jag Exberitox som brukar kunna stoppa förkylningen. Det gjorde den också denna gång, så veckan efter (påskveckan) fick jag in ett rent styrkepass och ett intervallpass. Eftersom jag hade hoppat över det planerade distanspasset på 16 km veckan före, och är fast beslutsam att hinna med att öka på distansen för varje vecka, bestod nu distanspasset av 18 km.

Påsken firade vi ute på Adelsö, där jag är uppvuxen. Så vad passade väl bättre än att passa på att ta distanspasset där ute? Runt ön går nämligen en ringväg som är 16 km lång. Så min plan var alltså att efter att ha rundat ön, fortsätta in på nästa varv 1 km och sedan springa tillbaka 1 km om det kändes bra. Det var kallt och blåste lite. På Adelsö finns också en hel del öppna fält, där vinden får fritt spelrum. Mössan hade jag glömt hemma. Fick låna en mössa av pappa, och sen gav jag mig iväg. Med Framgångspodden i öronen och avsnitt nr 159 om Kajsa Bergqvist ”Hur du blir bäst i världen”. Det kändes så bra, och jag kände mig stark. Fick inspiration av Kajsa och fick till och med lite pepp längs vägen av barndomskompisen Magnus när jag hade ca 5 km kvar. Jag hade druckit lite sportdryck innan jag startade, och i brist på gel eller bars så tog jag med mig några Ahlgrens bilar. Det funkade bra och höll humöret uppe och tillförde lite kolhydrater. Perfekt! Jag sprang i 2 tim och 5 min. Och har alltså tränat bland annat uthålligheten, pannbenet, syreupptagningen i musklerna och stärkt skelett, leder och senor.

Denna vecka har jag än så länge hunnit med ett pass. Idag sprang jag ett distanspass på 10 km, under regntunga skyar. På vissa ställen i dimma. Jag har funderat på vad det är som gör att benen vissa dagar känns starka och vissa dagar tunga. I dag har jag haft delvis en riktig skitdag, så då skulle man kunna tro att benen skulle kännas tunga, men icke! I dag kände jag mig stark. Kanske har det att göra med min drivkraft – att jag går igång på utmaningar? Efter löpningen styrketränade jag också. Planen är att få in ytterligare två pass denna vecka.

Som en ko på grönbete

Lycka! Torra vägar, sol, inga broddar, fåglarna kvittrar in våren, och min pulsklocka fungerar igen som den ska. Jag kände mig stark och att springa 14 km kändes inte svårt på något sätt. Jag har ju hållit igång med långa pass skidåkning, stavgång och även sprungit med broddar på vinterunderlag. Men nu kände jag mig som en ko som får komma ut på grönbete för första gången efter den långa vintern. En sådan härlig känsla!

Nu är börjar nedräkningen och uppstarten inför Stockholm Marathon. Jag sätter alltså igång med mitt träningsprogram där jag verkligen fokuserar på löpningen. Äntligen! Denna helg sprang jag 14 km i lågt tempo (för att hålla pulsen nere), 1 tim och 37 minuter. Jag sprang mot Domarudden, men vände efter 7 km och sprang hemåt igen, så jag hann inte ända fram. Men det gör inget, det kommer jag göra nästa vecka när jag ska springa 16 km.  Jag har lärt mig att det krävs tålamod, att skynda långsamt, när det gäller att bygga upp kroppen inför ett långlopp.

Nu är också tanken att jag ska börja blogga mer om träning här på hemsidan. Dels för att träning kommer ta en stor plats i mitt liv i och med att jag även kommer utbilda mig till PT, och dels för att visa hur jag jobbar med uppladdningen inför mitt mål. Kanske det kan inspirera dig i din träning på något sätt? Antingen att komma igång med kontinuerlig träning, eller kanske till att sätta upp ett utmanande träningsmål? Jag vet att du kan.

Nu kör vi!

En snarkande dröm

Nu sitter jag här med en av mina drömmar sedan barnsben uppfylld. Han ligger nere på golvet vid mina fötter och snarkar. Han är 8 veckor gammal. Hos oss har han bott i sju dagar. Vår hundvalp Eddie. När jag var liten hade jag husdjur som fiskar, vandrande pinnar, en salamander, och en krabba. Min pappa är pälsdjursallergiker. När jag var 9 år fick jag undulater – roliga, men svåra att gosa med. Nu, när jag är 41 år gammal har jag äntligen fått min hundvalp!

Eddie sover mycket, i princip överallt. Han går ut i köket och sätter sig och väntar när det är ungefär en halvtimme kvar innan det är dags för mat. Han får en hel del bannor, men ännu mer beröm. Vi har fått övervinna hans rädslor för till exempel vattenspridaren (som ej var på), trädgårdsslangen, en boll, en skateboard, en pipleksak och diskmaskinen. Han tar allt han kommer åt i munnen, småsten, blad, sniglar. Köksgolvet är renare än någonsin. När han ska sova för natten lägger han sig på eller vid min fot när jag tittar på tv. Sen sover han duktigt hela natten ute i vardagsrummet alldeles själv. Mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag tittar på honom.

För att skapa en god vana med dagliga promenader köpte vi i familjen ett hundkoppel redan för ett år sedan. Och så har vi gått ut då och då på promenad med kopplet i fickan sedan dess. Nu har vi äntligen en hund att fylla ut halsbandet och kopplet med! Vi har varit ihärdiga och uthålliga, och har nu nått i mål. Dessutom har inte någon måluppfyllelse-blues infunnit sig, eftersom Eddie är en liten tidstjuv. Tiden försvinner till att hålla koll på honom, så att han gör sina behov på rätt ställen, så att han blir busad med, och när han sover så passar vi förstås på att göra det vi inte hunnit med när han varit vaken.

Vad har du för drömmar eller mål som du vill uppfylla? Vad kan du skapa för vana som tar dig närmare din dröm? Kanske köpa ett hundkoppel?

Vikten av drömmar och tro på sig själv

Har drömmar och tro på sig själv något samband? Ja, det tror jag. För om man inte tror att man en dag kommer uppfylla sin dröm, så kommer man heller aldrig göra det. Vi måste våga tro, drömma, och värdesätta oss själva. Vi är värda att uppfylla våra drömmar!

Jag gillar Gunde Svans uttryck: ”-Om man inte kan se sig själv på toppen, kommer man heller aldrig att nå dit”. Det är så sant som det är sagt. Ibland kan man dock behöva lite hjälp på traven först. Att någon annan tror på dig och hejar på, tills du hittar den tron i dig själv. Och när du själv också förstår det, då är allt möjligt! Jag har sett den kraften komma fram hos andra. Och jag älskar när det vänder och de även själva ser den kraften! Då ryser jag och får ståpäls.

Det pirrar lite i magen när jag tänker på att jag en dag ska få uppnå min dröm. Att bestiga Kilimanjaro. I morse blev jag ännu mer inspirerad, när jag här i Åkersberga, i Hackstabacken, för tredje gången på tre dagar mötte samma man med sina stavar när han gick upp och ner. I dag frågade jag vad han tränade inför. Och då sa han att han skulle upp på Kilimanjaro om en månad. Ståpäls. Snacka om att jag var avundsjuk. Men jag ska också dit, en dag. Ännu så länge är det en dröm. Men den kommer jag plocka ner och göra till ett mål en dag. Då börjar planeringen. Och tills dess underhåller jag min dröm genom att då och då vandra upp- och nedför en slalombacke. Ett litet steg i taget.

Förstår du att drömmar är sååå viktiga! De svävar där ovanför dig och ger dig hopp och något att sträva mot. De ger dig kraft och spänning. De ger dig ett mål och målfokus.

Drömmar kan vara stora eller små, nära i tiden eller långt bort. Det är heller inte fel att ersätta en gammal dröm med en ny, eller att uppdatera en dröm vartefter tiden går. Du bestämmer. Bara du ser till att hålla dina drömmar vid liv och uppfylla någon då och då.

Kilimanjaro 5895 möh

Måååååååååååååååååååål

…brukar vi skrika när någon gör mål i en match. Men det vill jag också skrika för att poängtera hur viktigt det är att vi har mål. Vi behöver alla ha mål. Hur ska vi annars veta vart vi ska? Hur ska vi annars veta vad vi behöver längs vägen? Vilken hjälp vi behöver, vad vi behöver införskaffa, vilka vi behöver informera? Vad vår kropp och knopp behöver för att kunna hjälpa oss att nå vårt mål? Vilken kunskap vi behöver skaffa oss, vad vi behöver ta reda på, hur starka och uthålliga vi behöver vara? Vilka platser vi ska boka för att inte missa vårt mål?

Och om vi inte har mål så vet vi inte heller hur planen ska se ut. Planen som sakta men säkert tar oss framåt mot vårt mål. Genom delmål, motgångar och framgångar.

Så varsågod, här får du mina 5 bästa tips på hur du kan gå i mål med dina mål:

  1. Se till att du vet vad som är ditt mål (inte så självklart alla gånger).
  2. Formulera målet SMART (Specifikt, Mätbart, Attraktivt, Realistiskt, Tidsbestämt).
  3. Formulera målet dubbelt SMART (Spännande, Meningsfullt, Annorlunda, Roligt, Tufft)
  4. Ställ dig frågan: Vad behöver du göra för att kunna nå ditt mål?
  5. Räkna bakåt i kalendern från måldatumet tills i dag, och gör din plan över vad du behöver göra och när. Per månad, per vecka och kanske ibland till och med per dag.

Grattis! Du kommer snart nå ditt mål!

vag