Utveckling kräver mod

Jag vet. Det är läskigt. Att utvecklas. Men samtidigt alldeles, alldeles underbart! När du vågar kliva ur din trygghetszon, trots att du har fjärilar i magen. När du utmanar dig, kliver ur ekorrhjulet ett tag och gör det där som du inte brukar göra. Det är då det händer! Det är då du växer.

Varför behöver du vara modig då? Därför att vår hjärna ser ut som den gör. Vissa delar av den är kvar från grottstadiet och intalar dig att det är farligt att lämna grottans trygghet. Alltså vill den att det ska vara som det alltid har varit. Men det gynnar inte dig i nutid. Det är inte farligt att sätta upp ett mål, fast du inte vet hur vägen dit ska gå till. Det är inte farligt att träna intervaller och pusha dig lite extra i träningen. Det är inte farligt att prova på nya saker som du aldrig tidigare gjort förut. Det är inte farligt att prata med främmande människor, att fråga nyfikna frågor. Det är inte farligt att ha fjärilar i magen. Och så vidare. Du förstår, eller hur? Så trotsa den där rösten och våga ändå!

Vi är alla olika, och befinner oss därför på olika nivåer i vår utveckling. Och det är det som gör det så spännande! Du har ingen aning om vilka erfarenheter och lärdomar människor omkring dig har. Det finns så mycket vi kan lära oss av varandra. Men vi måste våga fråga först.

Och bara du vet vad som utvecklar och utmanar just dig. Som gör dig pirrig i magen! Som coach och blivande PT har jag ofta förmånen att få följa med i utvecklingen, och hjälpa till längs vägen med utmaningar och pepp. Det känns otroligt meningsfullt för mig, och jag växer lite själv varje gång.

Men du måste alltid våga ta steget till utveckling själv först. Det är med dig det börjar.

Så, vad ger dig fjärilar i magen?

Bli trädgårdsmästare i ditt liv

Konsten att dricka vatten

Vad har vatten att göra med min drivkraft? Allt skulle man kunna säga. För jag vet vad som är min starkaste drivkraft. Utmaningar. När jag blickar tillbaka till min barndom ser jag samma drivkraft. Jag ville gå först på stigen under skogspromenaden, när pappa tydligt drog upp farten och gick med bestämda steg. När fröken sa hej då för dagen i skolan grabbade jag tag i min ryggsäck och sprang så fort jag kunde till skolbussen. Ibland kom en annan kille först, men inte så ofta. Länge trodde jag att jag hade en stark tävlingsinstinkt, men det är inte det som är själva grejen har jag kommit fram till. Utan jag går igång på utmaningar. När jag blir utmanad kan jag inte låta bli. Det är min drivkraft.

Det spelar alltså ingen roll hur trött jag är, hur ont jag har, hur sjuk jag är, eller hur omotiverad jag är. Om jag eller någon annan lyckas kicka igång min drivkraft så blir jag full med energi och motivation!

Jag kan utmana mig själv, vädret kan utmana mig, jag kan informera andra om hur jag funkar så att de kan formulera uppgiften som en utmaning. Jag förstår hur jag fungerar och kan dra nytta av det.

Så, vad har då vatten med det hela att göra? Jag vet att det är bra att dricka vatten, jag vet att jag dricker för lite vatten emellanåt. Jag har testat att ha en vattenflaska på skrivbordet, men glömmer ändå att dricka. Jag har försökt att dricka ett glas vatten tillsammans med någon specifik händelse, till exempel innan middag, eller vid tandborstning, men det håller bara någon dag, sen glömmer jag. Jag vill inte ha en kanna och ett glas på skrivbordet, för jag är rädd att spilla på tangentbordet. Men nu har jag kommit på något som fungerar! Och det har med min drivkraft att göra.

När jag jobbar hemifrån har jag en stor vattenkanna i köket, på köksön. Med ett vanligt litet dricksglas bredvid. Det får inte vara ett för stort glas, då fungerar det inte lika bra. Och med jämna mellanrum lämnar jag platsen vid skrivbordet för att gå ut till köket och hälla upp ett helt glas och dricka det. Jag utmanar mig alltså genom att röra på mig (gå ut till köket), och genom att dricka upp ett helt glas, och genom att se till att vattnet minskar i kannan, hela kannan ska vara tom innan dagen är slut.

Det svåra kan alltså vara ganska enkelt egentligen, vi behöver bara komma på hur vi fungerar först.
Så – hitta ditt sätt att ”dricka vatten”!

Prioriteringar…

Jag har fått prioritera om lite på sista tiden. Så brukar jag göra när det är många saker att göra. Fokusera på det som är viktigast, resten får vänta. Städning, Facebook, jämförelse med andra får vänta. Likaså bloggen. Så därför det blev inget blogginlägg i juni. Jag sprang också Stockholm Marathon i juni, tänkte att ni kanske ville veta hur det gick? Just detta år råkade det vara det näst varmaste loppet i historien. Men efter 5 timmar sprang jag in på stadion med ett stort leende på läpparna. Då hade jag sprungit 19 km med kramp i benen, för krampen kom efter 23 km. Så pannbenet fick också jobba. Men utöver det var det en fantastisk upplevelse!

Något jag aldrig prioriterar bort är min träning. Oavsett väder och semesterresor, oavsett vad alla andra tycker och tänker. Så på min semester tog jag med mig hopprep och gummiband i resväskan. Och på plats använde jag även en sopborste till rörlighetsträning och letade upp en lämplig sten för styrketräning. Funkade alldeles utmärkt! Sedan passade jag på att kolla in omgivningen med hjälp av löpning. Min kropp mår bra av träning. Jag har mål med min träning. Jag ska springa Lidingöloppet 30 km i slutet av september och bli PT (personlig tränare) i höst.

Annat jag prioriterar just nu är min PT-utbildning, mitt nya jobb på Ready For Change, semester, sol och bad, och att måla huset. Alltså blir det inte ett längre blogginlägg än detta!

Ha en fortsatt härlig, närvarande, kraftfylld sommar!

Det här med närvaro…

…kan vara svårt. Jag vet. Jag har själv sprungit i det där ekorrhjulet, där det liksom inte finns tid att kliva ur och vara närvarande. Morgonstress. Jobba. Eventuellt hinna ut på en kort lunchpromenad i bästa fall. I värsta fall äta lunch vid datorn. Jobba. Hem fort för att hinna hämta barnen i tid. Laga mat. Pusta ut i soffan. Men så längtade jag också efter ett annat liv. Ett liv där jag skulle hinna med att lyssna på själen. Vara närvarande. Ha ro att vara närvarande. Hinna andas. Ta hand om min hälsa. Göra något meningsfullt. Leva enligt mina värderingar.

Det är viktigt för din hälsas skull att du har tid att vara närvarande! Så om du inte har tid för det idag, så måste du se till att skapa dig den tiden. Skapa dig ett liv där närvaro får plats. Hur spelar ingen roll, bara du börjar ta dig dit på något sätt.

Idag lever jag ett liv där jag jobbar med att möta människor på olika sätt. Det spelar ingen roll hur jag möter dem, på stan, i träningslokalen, under en promenad eller i coachingfåtöljen. Eftersom jag är coach lyssnar jag alltid på människan jag har framför mig. Jag måste vara närvarande i mötet, annars kanske jag missar något viktigt som han eller hon berättar. Missar en chans att föra den människan framåt i livet.

Jag har alltså valt att ha ett arbete där närvaro ingår. Men det är jag. Du kanske har valt ditt jobb av andra orsaker. Då får du hitta andra sätt att smyga in närvaro i ditt liv. För du är viktig.

Lever du idag det liv du vill? Eller det liv du tror att du vill leva? Fundera på den.

Ättiksgurka och tron på sig själv

Japp, det blev ett tempopass förra helgen, precis som planerat. Tävlingsfart i 10 km. Asjobbigt var det. Fick ont i huvudet efteråt. Hade nog tagit ut mig lite. Men jag höll mig till planen i alla fall. Bara det kan ju ibland vara en utmaning i sig.

Denna vecka reviderade jag lite. Fick chansen att testa på ett intervallpass på spinning, så då strök jag intervallpasset i löpning istället. Jag har dock hört att man kan få ”tunga ben i löpningen” om man har cyklat, kanske påverkade det mitt pass i fredags då jag skulle springa ett lugnt pass på 10 km. För mina ben kändes tunga då. Kanske satt det bara i huvudet. När jag kom hem styrketränade jag också och övade rörlighetsträning.

Eftersom mina vader ibland känns lite stumma när jag springer, köpte jag hem ättiksgurka. Tänkte att det kanske skulle hjälpa! 🙂 Så igår åt jag lite ättiksgurka, och även idag till frukost. Och så hällde jag i mig lite sportdryck innan jag gav mig iväg på veckans långdistanspass på 21 km. Så idag kändes inte benen stumma. Härligt. Lyssnade på Framgångspodden med Nikki Amini samtidigt, en tjej som är målmedveten och som har en stark drivkraft. Hon sa bland annat att en av de viktigaste sakerna man bör göra är att tro på sig själv. Precis vad jag också brukar säga: – Jag tror på dig! Och jag tror på mig själv och att jag kan nå mina mål. T ex att springa Stockholm marathon. Men inte idag. Jag är inte där riktigt ännu träningsmässigt. Men idag blev det i alla fall en Halvmara rent träningsmässigt! Tjohoo!

Hur pratar du?

På något sätt är det alltid där vi hamnar tillslut. I kommunikationen. Hur viktig den är. Hur du kommunicerar med andra och dig själv. Hur du klargör och kartlägger. Bara för att du pratar med någon betyder det inte att den personen har förstått allt vad du har sagt. Du kanske till och med ställer en följdfråga – Ok?, och får ett ok till svar. Men kanske uppfattade personen det på ett annat sätt än du menade ändå. För att förstå andra måste du våga ställa frågor.

Kvinnor och män är olika. Vi är alla olika. Vi har olika värderingar, olika saker är viktiga för oss. Vi tar till och med in information på olika sätt. Vissa tar in information i bilder, vissa med ljud och vissa via känsla. Alla sätt är rätt. Om du vill att ditt budskap ska nå fram till den du pratar med, då måste du prata samma ”språk”. Så krydda ditt språk med ton, känsla och bilder för att säkerhetsställa att du når ut till alla. Och var nyfiken på människor.

Hur pratar du med dig själv? Är det en snäll, accepterande ton, eller en dömande, negativ? Prata med dig själv som du pratar med dina vänner. Ha en trevlig ton, uppmuntra och var lyhörd. Din inre kommunikation är viktig. Det är den som har med din självkänsla och självmedkänsla att göra.

Du är viktig!

 

Grisigt värre

Okej. I dag är det fredag. Det blåser och regnar snöblask. Vad passar väl då bättre än grisig intervallträning! När jag tränar intervaller får jag chansen att utmana mig och öka min kapacitet, och är det dåligt väder blir det liksom dubbelt upp. Fast idag var det riktigt grisigt…

2 km uppvärmning. Sen koordinationslopp 5 x 60 m, med fokus på tekniken. Kände direkt när jag sprang åt ena hållet på mina intervaller – i motvind – att det skulle bli ett tufft pass. Härligt! (efteråt)

Sen 10 min i tröskelfart (för mig ca 5:30 min/km), och därefter 2 min vila. Efter det intervaller 10 x 1 min med 1 min vila emellan. Där började nedräkningen, tänkte att snart är jag klar. Men, inte då. För på slutet hade jag ju kvar ytterligare 10 min i tröskelfart. Där fick pannbenet jobba ganska hårt för att jag skulle lyckas hålla samma tempo som första gången. Efter det nedjogg hemåt i 2 km.

Nästa pass ser jag inte fram emot. Det är ett tempo-pass. Det betyder att man springer ett snabbare pass i eller nära tävlingsfart. Denna gång ska jag springa i 10 km (+ 1 km uppvärmning och 2 km nedjogg). Om det är något pass jag hoppar över så är det mina tempo-pass. Dels för att de inte ökar kapaciteten på samma sätt som distanspassen och intervallpassen, och dels för att de är om möjligt ännu grisigare än intervallträning tycker jag. Så om jag måste prioritera bort något pass är det detta som ryker. Men eftersom jag går igång på utmaningar och vill inspirera dig i din träning, så är chansen ganska stor att det blir av denna gång.

Då var mitt fredagsfys avklarat. Skönt. Nu är jag redo för fredagsmys!

Starka ben eller inte?

Nu har jag kommit igång med mitt träningsprogram inför Stockholms marathon! Jag vet att det inte är alla som funkar som jag när det gäller träningen inför ett utmanande lopp. Men jag gillar att utgå från målet, och sen planera bakåt vad jag behöver åstadkomma varje vecka för att vara i så bra form som möjligt enligt de förutsättningar jag har. På så sätt har jag alltså nya delmål att nå varje vecka, och steg för steg tar jag mig närmare målet. På t ex jogg.se finns det gratis träningsprogram att skriva ut och följa vecka för vecka.

Jag har en bra grundform (sprang Halvmarathon i höstas), och ett starkt pannben. Och jag gillar att stretcha målet, för att se hur långt jag kan nå, utifrån min egen form. Jag vet att jag inte är så snabb tidsmässigt, men jag är nöjd om jag lyckas hålla samma fart hela loppet igenom. Alltså har jag valt ett träningsprogram för Marathon på 4 timmar, där meningen är att man ska träna 4 gånger/vecka. Det vet jag på förhand att jag inte kommer göra, men jag har ändå möjligheten att plocka in ett 4:e pass om jag vill.

Första veckan (som jag bloggade om förra gången) sprang jag ett distanspass på 14 km. Sedan följde en vecka där jag körde två träningspass, varav det ena var intervall och det andra 8 km + styrka. Distanspasset fick jag hoppa över eftersom jag hade lite ont i halsen. För att slippa bli sjuk knaprar jag Exberitox som brukar kunna stoppa förkylningen. Det gjorde den också denna gång, så veckan efter (påskveckan) fick jag in ett rent styrkepass och ett intervallpass. Eftersom jag hade hoppat över det planerade distanspasset på 16 km veckan före, och är fast beslutsam att hinna med att öka på distansen för varje vecka, bestod nu distanspasset av 18 km.

Påsken firade vi ute på Adelsö, där jag är uppvuxen. Så vad passade väl bättre än att passa på att ta distanspasset där ute? Runt ön går nämligen en ringväg som är 16 km lång. Så min plan var alltså att efter att ha rundat ön, fortsätta in på nästa varv 1 km och sedan springa tillbaka 1 km om det kändes bra. Det var kallt och blåste lite. På Adelsö finns också en hel del öppna fält, där vinden får fritt spelrum. Mössan hade jag glömt hemma. Fick låna en mössa av pappa, och sen gav jag mig iväg. Med Framgångspodden i öronen och avsnitt nr 159 om Kajsa Bergqvist ”Hur du blir bäst i världen”. Det kändes så bra, och jag kände mig stark. Fick inspiration av Kajsa och fick till och med lite pepp längs vägen av barndomskompisen Magnus när jag hade ca 5 km kvar. Jag hade druckit lite sportdryck innan jag startade, och i brist på gel eller bars så tog jag med mig några Ahlgrens bilar. Det funkade bra och höll humöret uppe och tillförde lite kolhydrater. Perfekt! Jag sprang i 2 tim och 5 min. Och har alltså tränat bland annat uthålligheten, pannbenet, syreupptagningen i musklerna och stärkt skelett, leder och senor.

Denna vecka har jag än så länge hunnit med ett pass. Idag sprang jag ett distanspass på 10 km, under regntunga skyar. På vissa ställen i dimma. Jag har funderat på vad det är som gör att benen vissa dagar känns starka och vissa dagar tunga. I dag har jag haft delvis en riktig skitdag, så då skulle man kunna tro att benen skulle kännas tunga, men icke! I dag kände jag mig stark. Kanske har det att göra med min drivkraft – att jag går igång på utmaningar? Efter löpningen styrketränade jag också. Planen är att få in ytterligare två pass denna vecka.