Krokig väg och pannben

Gissa om mitt hopp har gått upp och ner de senaste veckorna? Jag har fått koppla på mitt pannben flera gånger må du tro i den här antagningsprocessen till PT-utbildningen. Jag är helt utmattad, men överlycklig.

Men så här började det. Jag följer ofta min känsla i magen, och på senaste tiden, under min tid på Curves har jag känt att jag verkligen älskat att peppa andra i sin träning. Jag har fått pusha dem och påminna om hur de ska göra rörelserna för att få ut maximalt i sin träning. Jag har fått växa in i rollen. Jag har fått hålla i boxpass och då verkligen sett hur tjejerna fått mer självförtroende och mer power i blicken, och känt hur de fått mer punch i slagen. En fantastisk känsla!

Jag gillar att utmana andra, att få andra att tänja lite på sina gränser och sedan se dem lyckas. När de dessutom tränar och svettas och säger att det är jobbigt blir jag glad! För då vet jag att de blir lite starkare och uthålligare, då vet jag att de investerar i sin egen hälsa och bryr sig om sig själva.

När jag sedan hemma har reflekterat över vad jag är nyfiken på nu under 2018, så har jag sett mig själv skriva bland annat ord som ”PT” och ”kostrådgivning”… Sedan kopplade jag på kommentarer jag tidigare fått som: – ”Du borde bli PT!”, ”Tack för bra coachning!” Men jag har aldrig trott att det skulle gå att få till ekonomiskt, eller tidsmässigt. Men så pratade jag med en tjej som sa att hon gått en PT-utbildning på distans. Så jag googlade det. Och hittade en PT-utbildning som var kostnadsfri!!! Med rätt till studiebidrag. Wow.

Jag la ner mycket förberedelse på min ansökan, och fick reda på att det fanns 25 platser, men att det redan var långt fler sökande. Scannade in ansökan som var på 4 sidor + mina 13 sidor bilagor och mailade in dem några dagar före sista ansökningsdag (som var den 18/2). Fick reda på att de skulle komma ut med antagningsbesked 1/3.

Så torsdagen den 1/3 väntade jag med spänning, men hörde ingenting (och tappade hoppet).

På fredagen ringde jag dem och fick reda på att kanslisten var sjuk (då steg hoppet igen) och eventuellt skulle de inte kunna lämna besked förrän på måndagen. Så jag mailade kursföreståndaren och frågade om han visste om jag blivit antagen, men fick inget svar från honom då.

På måndagen 5/3 mailade han och sa att jag skulle hålla ut lite till. Samtidigt sjönk hoppet för varje timme som gick, tills jag på kvällen fick ett mail från rektorn om att antagningsprocessen var klar, men att pga sjukdom skulle beskedet dröja till onsdagen 7/3.

På onsdagen var hoppet högt, med en pirrig väntan, men avtog för varje timme som gick. Först kl. 19.30 fick jag mail om att jag inte kom med i antagningen utan stod som reserv. Hoppet dog. Jag mailade då och frågade på vilken reservplats jag stod, men fick inget svar.

Jag ringde på torsdagen 8/3 och fick då reda på att kanslisten fortfarande var sjuk, och så fick jag inte tag på någon annan per telefon att fråga. Så jag mailade kursföreståndaren och frågade samma sak – på vilken reservplats står jag? Och fick svar sent på torsdagskvällen att jag stod som 4:e reserv. Ett litet hopp började gro igen.

På fredagen 9/3 fick jag svar att jag stod på 3:e reserv, och så berättade de att det var ett kort svarsdatum för de som blivit antagna att bekräfta sin plats. Och att jag därför hade ganska stor chans! Hoppet steg! De skulle höra av sig senast på måndag 12/3… Under helgen kollade jag min mail ganska ofta, kanske skulle de höra av sig… Pirrig väntan.

Hela måndagen var jag pirrig. Men återigen, vartefter timmarna gick började hoppet avta. Igen. Och jag hörde inte av dem alls… Så då störtdök hoppet. För det måste väl betyda att jag som reserv inte hade fått någon plats? På tisdagen 13/3 ringde jag dem, och då var tydligen kanslisten tillbaka efter 2 veckors sjukdom, men precis när jag ringde så försvann hon ut på ett ärende. Jag kunde försöka igen om 15 minuter sa de. Jobbig väntan. När jag sen ringde efter 20 minuter istället så var det stängt för lunch i 1 timme… Väntan igen. När jag äntligen fick tag i henne behövde hon först kontrollera detta medan jag fortfarande var i telefonen. Hon berättade att jag nu hade reservplats 1, och så räknade hon högt i luren, 1, 2, 3, 4… (och jag knäppte mina händer mot Gud och blundade). Det var fyra personer som inte hade bekräftat sin plats! Men, hon behövde dubbelkolla med rektorn och kursföreståndaren så att inte de blivit kontaktade av dessa personer innan hon kunde ge mig ett svar! Så hon lovade att återkomma inom 1 timme! Väntan igen! Men nu var hoppet riktigt högt! Efter ett tag plingade det plötsligt till i mailboxen, och jag såg ett mail med ämnet: Antagen. Tjohoooooooooooooooooooo! Vilken otrolig lättnad och glädje! Några minuter senare ringde kanslisten och bekräftade samma sak. Och när jag lagt på började jag hoppa och studsa runt och vråla. Så att hunden blev lika tokig han.

Förstår ni nu varför mitt pannben blev lite starkare? Snacka om att vägen var krokig. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan så många gånger så att jag tappade räkningen. Vägen kommer nog fortsätta vara krokig under utbildningen. Men PT, det ska jag bli!

Hur vill du ha ditt 2018?

Du bestämmer hur det ska bli. Faktiskt.

Vissa blir stressade av att sätta mål, och vill istället känna sig mer fria och ta stunden som den kommer. Jag vet att om du sätter mål för 2018, och bestämmer hur du vill att detta år ska bli, så kommer du också att få mer frihet eftersom du styr ditt liv själv. Du kommer inte lika ofta att bli en bricka i andras mål och agenda. Du kommer veta vad du ska lägga din viktiga tid på. Och du kommer ha tid över för frihet och närvaro.

Så, vad vill du göra mer av 2018?
Vad vill du göra klart?
Vad vill du prova på?
Vilka människor vill du möta?
Vilka drömmar vill du uppfylla?
Hur vill du bli inspirerad?
Vad vill du komma ihåg mest från året som gått när du tittar tillbaka på det?

Jag vet att du kan bestämma över ditt liv, och över hur du vill att 2018 ska bli. Men det första du behöver göra är att komma på HUR du vill att ditt liv ska se ut. Vad det ska innehålla. Sätt sen ett eller flera mål utifrån det som du vill uppnå detta år. Först då kan du börja ta steg för steg mot att det blir så i verkligheten också. Heja dig!

Vad tror du får ditt hjärta att sjunga 2018? Låt detta bli ditt bästa år!

Följ ditt hjärta

Stäng 2017

För att kunna gå in i 2018 med fullt fokus framåt, är det bra att först ha stängt detta år 2017 som vi nu endast har några få veckor kvar på. Varför? Jo för att jag vet att du har växt som människa, på ett eller annat sätt. Och det är bra om du också är medveten om det. När du stänger 2017 ser du alltså om du uppnått några av dina mål, utvecklats, fått nya erfarenheter. Du ser samtidigt om du har levt ditt liv så som du vill, enligt dina värderingar och följt ditt hjärta. Eller om du behöver göra några korrigeringar till 2018 för att det ska bli mer av det.

Det gör du så här:
Fundera på vad du har lärt dig under 2017. Om du gjort några viktiga insikter. Vilka drömmar du uppfyllt. Vilka rädslor du utmanat. Vad du är tacksam för och vilka människor du mött. Vad du är mest stolt över 2017 och vad du vill lämna bakom dig. Vilken hjälp du fått och hur du tagit hand om dig själv. Skriv ner allt du kommer på!

Du är helt fantastisk! Du har gjort så gott du kan utifrån dina förutsättningar. Det vet jag. Bär dina nya erfarenheter och lärdomar med huvudet högt och en stolt hållning.

Under julledigheten ser du till att ta hand om dig så mycket som möjligt. Gör det du tycker om, det som får ditt hjärta att sjunga. Det som är bra för din hälsa. Träna både kroppen och hjärnan. Få till en balans gällande återhämtning och fokus framåt.

Gör allt detta för att du tycker om dig själv, och för att du vill investera i den personen du ska umgås med resten av ditt liv. Dig själv. Du är värd det bästa!

 

En snarkande dröm

Nu sitter jag här med en av mina drömmar sedan barnsben uppfylld. Han ligger nere på golvet vid mina fötter och snarkar. Han är 8 veckor gammal. Hos oss har han bott i sju dagar. Vår hundvalp Eddie. När jag var liten hade jag husdjur som fiskar, vandrande pinnar, en salamander, och en krabba. Min pappa är pälsdjursallergiker. När jag var 9 år fick jag undulater – roliga, men svåra att gosa med. Nu, när jag är 41 år gammal har jag äntligen fått min hundvalp!

Eddie sover mycket, i princip överallt. Han går ut i köket och sätter sig och väntar när det är ungefär en halvtimme kvar innan det är dags för mat. Han får en hel del bannor, men ännu mer beröm. Vi har fått övervinna hans rädslor för till exempel vattenspridaren (som ej var på), trädgårdsslangen, en boll, en skateboard, en pipleksak och diskmaskinen. Han tar allt han kommer åt i munnen, småsten, blad, sniglar. Köksgolvet är renare än någonsin. När han ska sova för natten lägger han sig på eller vid min fot när jag tittar på tv. Sen sover han duktigt hela natten ute i vardagsrummet alldeles själv. Mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag tittar på honom.

För att skapa en god vana med dagliga promenader köpte vi i familjen ett hundkoppel redan för ett år sedan. Och så har vi gått ut då och då på promenad med kopplet i fickan sedan dess. Nu har vi äntligen en hund att fylla ut halsbandet och kopplet med! Vi har varit ihärdiga och uthålliga, och har nu nått i mål. Dessutom har inte någon måluppfyllelse-blues infunnit sig, eftersom Eddie är en liten tidstjuv. Tiden försvinner till att hålla koll på honom, så att han gör sina behov på rätt ställen, så att han blir busad med, och när han sover så passar vi förstås på att göra det vi inte hunnit med när han varit vaken.

Vad har du för drömmar eller mål som du vill uppfylla? Vad kan du skapa för vana som tar dig närmare din dröm? Kanske köpa ett hundkoppel?

Proaktivitet eller passivitet?

Jag vet att vi alla är olika. En del gillar förberedelse, andra impulsivitet. Några är väldigt flexibla och andra gillar känslan av trygghet. Men något vi alla mår bra av är att tänka framåt och att vara proaktiva. Jobba aktivt med den framtid du vill skapa. Det är mänskligt att vilja utvecklas och komma framåt. Passivitet är ett tillstånd där det inte rör på sig alls åt något håll. När man är passiv har man liksom gett upp. Då behöver man inspiration, motivation, pepp och stöd. Så att man hittar sin framåtrörelse igen.

Att vara proaktiv kan vara så mycket. Själva ordet betyder att man jobbar aktivt och förebyggande för att förhindra en oönskad framtida situation. Jag tänker att det betyder att ligga steget före. Att veta vart du vill. Att veta vilka drömmar du har. Att känna dig själv, dina styrkor och drivkrafter. Att veta vad du behöver. När du är proaktiv kan du kommunicera med andra på ett sätt som kan hjälpa dig framåt. Du blir tydligare och mer strukturerad.

Jag har ofta fått höra att jag är just proaktiv. Kanske har det att göra med att göra att jag också är effektiv. Jag vill liksom få ut bästa möjliga av tiden. Inte slösa tid på det som inte tar mig/oss/företaget framåt. Jag är heller inte rädd att klargöra och förtydliga inför andra, just för att spara tid. Det finns ju så mycket annat man kan göra med sin tid, så många drömmar att uppfylla!

Fundera över hur du är, och i vilka situationer du är proaktiv och när du är passiv. När är det ok att vara passiv? När behöver du vara steget före? Gör sedan något av denna insikt. Peka ut en riktning, ta fram ett mål. Skapa en plan. Det är ditt liv, ingen annans.

Var proaktiv så att du inte sitter där på din 100-årsdag och känner att du bara levt det liv som förväntats av dig, istället för att lyssna på dig själv.

Jag önskar dig en proaktiv sommar!

 

Vikten av drömmar och tro på sig själv

Har drömmar och tro på sig själv något samband? Ja, det tror jag. För om man inte tror att man en dag kommer uppfylla sin dröm, så kommer man heller aldrig göra det. Vi måste våga tro, drömma, och värdesätta oss själva. Vi är värda att uppfylla våra drömmar!

Jag gillar Gunde Svans uttryck: ”-Om man inte kan se sig själv på toppen, kommer man heller aldrig att nå dit”. Det är så sant som det är sagt. Ibland kan man dock behöva lite hjälp på traven först. Att någon annan tror på dig och hejar på, tills du hittar den tron i dig själv. Och när du själv också förstår det, då är allt möjligt! Jag har sett den kraften komma fram hos andra. Och jag älskar när det vänder och de även själva ser den kraften! Då ryser jag och får ståpäls.

Det pirrar lite i magen när jag tänker på att jag en dag ska få uppnå min dröm. Att bestiga Kilimanjaro. I morse blev jag ännu mer inspirerad, när jag här i Åkersberga, i Hackstabacken, för tredje gången på tre dagar mötte samma man med sina stavar när han gick upp och ner. I dag frågade jag vad han tränade inför. Och då sa han att han skulle upp på Kilimanjaro om en månad. Ståpäls. Snacka om att jag var avundsjuk. Men jag ska också dit, en dag. Ännu så länge är det en dröm. Men den kommer jag plocka ner och göra till ett mål en dag. Då börjar planeringen. Och tills dess underhåller jag min dröm genom att då och då vandra upp- och nedför en slalombacke. Ett litet steg i taget.

Förstår du att drömmar är sååå viktiga! De svävar där ovanför dig och ger dig hopp och något att sträva mot. De ger dig kraft och spänning. De ger dig ett mål och målfokus.

Drömmar kan vara stora eller små, nära i tiden eller långt bort. Det är heller inte fel att ersätta en gammal dröm med en ny, eller att uppdatera en dröm vartefter tiden går. Du bestämmer. Bara du ser till att hålla dina drömmar vid liv och uppfylla någon då och då.

Kilimanjaro 5895 möh

Händerna skakar

Vilka är dina rädslor? Jag är höjdrädd. Och det kan märkas även på små avstånd. Som t ex när det gäller att hoppa upp och ta tag i en stång en bit upp i luften. Jag kunde bara inte förmå mig att hoppa ända upp och ta tag i den där stången. Då bestämde jag mig för att lura rädslan lite, och ställde mig på några vikter så att jag kom riktig nära stången, då gick det ju förstås. Sen tog jag bort en vikt i taget, och nu kan jag hoppa från golvet ända upp!

Gissa om jag var löjligt stolt över mig själv när jag var på Extremfabriken med mina barn förra veckan under sportlovet – när jag kunde hoppa upp till stången utan att klättra på sidan! Ingen annan tyckte nog det var en så stor grej, men det var det för mig. Att sedan gå armgång är också lite läskigt. Där har jag hittills bara klarat att gå från en stång och sedan landa med båda händerna på nästa stång. Och sen ta mig vidare på så sätt. Inte att svinga mig från en stång direkt till nästa (det är ju ett så långt avstånd…). Men det klarade jag denna gång! Ännu en rädsla jag utmanade.

För att inte tala om väggen man kan springa uppför. Jag tvekade länge, försökte stänga ute mina rädda tankar, handsvetten bröt ut, jag hann ångra mig en gång, och göra ett misslyckat försök. Men sen så! Plötsligt vågade jag lyckas (för egentligen har jag ju styrkan att ta mig upp där), jag sprang upp 2 gånger och kämpade mig upp över kanten. Och 3:e gången liksom flög jag upp och studsade upp över kanten! Det var ju ingen konst det där!

Det finns flera av mina andra rädslor kvar att utmana där på Extremfabriken, t ex att hoppa mellan två lutande väggar, med en meter emellan och en meter ner till golvet. Där tog det stopp, och jag kände att jag liksom inte orkade utmana fler rädslor den dagen.

I söndags var vi på Klättercentret för första omgången av familjekursen, där målet är att jag och min man ska ta grönt kort så att vi kan säkra barnen när de klättrar. Självklart fick vi då klättra själv också, med en annan förälder som säkrade oss. Jag har kontrollbehov. Jag är höjdrädd. Det var läskigt att liksom lämna sitt liv i en annan främlings händer (som liksom mig håller på att lära sig det här med knopen som ser ut som en 8, hur man firar ner någon etc…). När jag kommit några meter upp började mina händer skaka, jag har liksom ingen kontroll över det. Så jag ville ner igen.

Vi fick klättra en gång till, och då bestämde jag mig för att klättra ända upp! Bort med alla rädslor, klättra på till nästa grepp, inte titta ner, lita på personen som höll i repet, strunta i att händerna började skaka. Plötsligt var jag uppe! Blev nedfirad, och när jag kom ner visade jag hur mycket mina händer skakade. De var ett bevis på hur mycket jag utmanat mina rädslor.

Varför ska man då utmana sina rädslor? Vad är det för vits med det? Jo, för då går vi utanför vår trygghetszon och växer som människor. Det är det hela mänskligheten går ut på, att vi utvecklas och kommer framåt. Det är det som har tagit oss dit vi är idag, det är det som gör att vi kommer fortsätta utveckla nya uppfinningar, idéer, lärdomar. Det är det som är själva livet.

Steg 2 i familjeklätterkursen är ett praktiskt prov, där jag vet att vi ska få kasta oss ut från väggen och falla någon meter. Det blir läskigt. Undrar hur mycket mina händer kommer skaka då?

Jessica tränar bouldering på Klättercentret

Vad ser du?

Utanför hör jag tjuvstarten på några raketer. Nu är det några få skälvande timmar kvar av 2016, och därför vill jag skicka med dig några viktiga ord. Oavsett om du läser det här innan 2016 är slut eller i början av 2017, så vill jag att du ska veta att du är fantastisk! Och att jag vet att du har gjort det bästa av 2016 utifrån dina förutsättningar. Du har samlat på dig lärdomar, erfarenheter, möten med andra människor, och växt själv som människa.

Fundera på vad du varit mest tacksam för under 2016, vilka människor som betytt mest för dig (berätta det för dem!) och vilka drömmar som blivit verklighet. Fundera på hur du har utvecklats, vilka rädslor du utmanat och vad du varit mest stolt över. Sedan stänger du 2016 och blickar framåt med huvudet högt, ryggen rak och en stolt medalj på bröstet.

Vad vill du göra från din livslista 2017 (en lista på alla saker du vill göra innan du dör)? Vad är du nyfiken på att prova på? Vilka mål har du (skriv ner dem och du har 8 gånger större chans att nå dem) och vad behöver du för stöd?

Jag gick en lång stavgångspromenad tidigare idag (uppladdning inför Vasaloppet Öppet spår), och vanligtvis på mina andra träningspass brukar jag aldrig lyssna på något i lurar samtidigt. Jag gissar att det är för att jag tror att det blir en större utmaning för mig då. Och jag gillar ju utmaningar. Men eftersom jag nu har börjat med riktiga långpass tänkte jag att det kan ju inte skada att lyssna på en Sommarpratare samtidigt. Då blev det Malou von Sivers från i somras. Det sommarpratet ökade min tillit om att jag är på rätt väg, att jag ska vara beredd på att få inspiration när jag minst anar det, och att en promenad kan vara så mycket mer.

Och till dig vill jag därför säga: Ha tillit till att du kommer få svar längs vägen. Håll ögonen öppna, och svaren kommer när du minst anar det. Var också beredd på att få inspiration närsomhelst. Fånga den och gör något av den. Var nyfiken på människor du möter och du kommer att få resa varje dag i deras historier. Lev ditt liv och uppfyll dina drömmar, inte någon annans. Du har bara ett liv.

Slutligen, vad ser du nedan? Fokusera inte på det lilla svarta. Jag ser det vita runt pricken. Fokusera på det stora vita och fyll det med sådant som får ditt hjärta att sjunga år 2017!

svartprick