Även en coach är en människa

Denna gång ska jag konstigt nog skriva om en av mina egna motgångar. Så att du ser att även fast jag är coach, så får jag också kämpa. Jag har också motgångar, jag är också en människa med brister, svagheter och ibland tappad energi. Jag tänker att det kanske kan ge dig kraft framåt, att höra det. Ibland kan det nämligen vara lärorikt att se hur verkligheten är, så att man inte tror att de som lyckats på något sätt glidit in på ett bananskal. Tvärtom ligger det alltid en massa kämpande bakom.

Just nu ser jag inte varför jag har fått denna motgång. Jag gjorde allt jag kunde till 100%. Men det räckte inte ända fram. Jag vet att jag så småningom kommer se varför jag fick denna motgång nu. Och efter ett tag brukar nyfikenheten ta över och då börjar jag tillitsfullt undra vad detta kommer leda till istället.

För några veckor sedan sökte jag en PT-utbildning (jag vill utbilda mig till personlig tränare). Igår fick jag besked – jag har inte blivit antagen utan står på en reservplats. Jag trodde att jag hade hittat min nästa, nya utmaning, och ett sätt att utveckla mina kunskaper i något jag brinner för. För jag älskar att peppa andra i sin träning, och därför såg jag fram emot denna utbildning jättemycket. Jag har till och med tidigare fått kommentarer som ”Du borde bli PT”. Och därför trodde jag att när jag följde alla tecken som ledde fram emot denna utbildning, att jag var på rätt väg. Att jag just nu följde rätt stig. Men tydligen så har ”universum” andra planer för mig. Jag återkommer när jag vet mer exakt hur. Kanske dröjer det innan jag ser det. Men jag har tillit. Och jag ser därför inte detta som ett misslyckande, utan snarare blir jag nyfiken på varför.

Och jag har precis stärkt min viljemuskel med denna motgång. Mitt pannben har blivit ännu starkare. Tack.

 

Snart 40…

Jag satte mig ner på min köksstol en dag, ledsen och med en känsla av maktlöshet, och började reflektera över hur jag skulle kunna ta tillbaka kontrollen över mitt liv. Livet rullade då på som i ett ekorrhjul. Jag ställde en fråga till mig själv – Vad är jag bra på egentligen? Och svaret till mig själv blev: -Jag är positiv, bra på att lyssna och peppande. Några år tidigare hade jag kommit i kontakt med en coach, och med den positiva erfarenheten i tanken +  mina styrkor föddes idén till att jag också ville bli coach.

Jag är alltså snart 40 år. Mitt i livet. Men hur mycket jag än känner efter, så har jag ingen ”40-årskris”.  För jag har de senaste 5 åren gjort mer än under resten av mitt tidigare liv. Mer träning, fler möten med människor, fler uppnådda mål, mer nätverkande, fler uppnådda drömmar, utmanat flera rädslor, skrattat mer, gråtit mer, kämpat mer, startat ett eget företag. Börjat göra saker som känns meningsfulla, och som stämmer överens med mina egna värderingar. Varit sann mot mig själv. Och jag har verkligen utnyttjat livet mycket mer än vad jag gjorde innan. Det känns inte som det har gått 5 år sedan jag gick den där coachutbildningen som förändrade mitt liv, som ändrade mitt tankesätt och min livsstil, det känns mer som 20 år.

do_what_you_loveMed detta sagt vill jag inspirera dig till att också sätta dig ner, och fundera på om du är nöjd med ditt liv som det ser ut i dag. Kan du bli mer sann mot dig själv? Kan du göra mer saker som känns rätt i din själ och i ditt hjärta? Kan du göra mer saker för andra? Kan du vara mer närvarande? Kan du utnyttja livet mer? Och hur ska du göra det? Vad kan du göra redan i dag?

För att få ut det där lilla extra av livet gäller det att lyssna på rätt tankar, rätt människor. Ibland kommer det innebära att man får kämpa mot strömmen. Jag kommer i alla fall fortsätta paddla mot strömmen resten av mitt liv.

Nöj dig inte med att följa med strömmen. Du är värd ditt bästa liv!