Varför krånglar vi till det? När det enda vi borde göra är att tro på oss själva, och tänka på bra saker om oss själva och vår omgivning. Springa allt vad vi kan. Ta ut svängarna. Prova på nya saker. Ta plats. Skratta högt. Lägga märke till de små detaljerna. Våga sticka ut. Prata med en främling. Vara lite barnslig.

Sluta lyssna på den där sabotören som mal på inne i ditt huvud. Den som alltid håller dig tillbaka med både det ena och det andra påståendet. Bara lyssna om den har något bra att säga, om den hejjar på dig. Förenkla för dig själv genom att bara tänka bra tankar. Och utmana den, gör något du tycker är läskigt eller pirrigt. Lev!

Varför känns det som att det är mer okej i vårt samhälle i dag att klaga på både det ena och det andra och att säga negativa saker om någon, än att ge eller ta emot en komplimang? Varför tycks det vara mer okej att ursäkta sig än att stå för något man är riktigt bra på? Vore det inte enklare och mer effektivt om vi alla boostade varandra med en massa bra grejer istället? Nästa gång någon pratar skit – säg STOPP.
-Är du med mig på den?

Som en vis man sa en gång: Vägen är jämn. Varför kastar ni stenbumlingar framför er?

När jag hörde låten ”Born to be alive” för någon dag sedan så blev jag alldeles lycklig. Jag lyssnade plötsligt på den låten med andra öron än jag brukar. För jag känner mig så levande! Jag skrattar mycket och högt varje dag. Jag kan inte låta bli att dansa så fort jag hör en bra låt. Jag använder hela kroppen när jag pratar. Jag är närvarande. Jag gör läskiga saker ibland, och växer av det. Och jag gör något meningsfullt här i världen. För jag är född att leva!

Och du är född att leva!
Tack för att du finns.