Gissa om mitt hopp har gått upp och ner de senaste veckorna? Jag har fått koppla på mitt pannben flera gånger må du tro i den här antagningsprocessen till PT-utbildningen. Jag är helt utmattad, men överlycklig.
Men så här började det. Jag följer ofta min känsla i magen, och på senaste tiden, under min tid på Curves har jag känt att jag verkligen älskat att peppa andra i sin träning. Jag har fått pusha dem och påminna om hur de ska göra rörelserna för att få ut maximalt i sin träning. Jag har fått växa in i rollen. Jag har fått hålla i boxpass och då verkligen sett hur tjejerna fått mer självförtroende och mer power i blicken, och känt hur de fått mer punch i slagen. En fantastisk känsla!
Jag gillar att utmana andra, att få andra att tänja lite på sina gränser och sedan se dem lyckas. När de dessutom tränar och svettas och säger att det är jobbigt blir jag glad! För då vet jag att de blir lite starkare och uthålligare, då vet jag att de investerar i sin egen hälsa och bryr sig om sig själva.
När jag sedan hemma har reflekterat över vad jag är nyfiken på nu under 2018, så har jag sett mig själv skriva bland annat ord som ”PT” och ”kostrådgivning”… Sedan kopplade jag på kommentarer jag tidigare fått som: – ”Du borde bli PT!”, ”Tack för bra coachning!” Men jag har aldrig trott att det skulle gå att få till ekonomiskt, eller tidsmässigt. Men så pratade jag med en tjej som sa att hon gått en PT-utbildning på distans. Så jag googlade det. Och hittade en PT-utbildning som var kostnadsfri!!! Med rätt till studiebidrag. Wow.
Jag la ner mycket förberedelse på min ansökan, och fick reda på att det fanns 25 platser, men att det redan var långt fler sökande. Scannade in ansökan som var på 4 sidor + mina 13 sidor bilagor och mailade in dem några dagar före sista ansökningsdag (som var den 18/2). Fick reda på att de skulle komma ut med antagningsbesked 1/3.
Så torsdagen den 1/3 väntade jag med spänning, men hörde ingenting (och tappade hoppet).
På fredagen ringde jag dem och fick reda på att kanslisten var sjuk (då steg hoppet igen) och eventuellt skulle de inte kunna lämna besked förrän på måndagen. Så jag mailade kursföreståndaren och frågade om han visste om jag blivit antagen, men fick inget svar från honom då.
På måndagen 5/3 mailade han och sa att jag skulle hålla ut lite till. Samtidigt sjönk hoppet för varje timme som gick, tills jag på kvällen fick ett mail från rektorn om att antagningsprocessen var klar, men att pga sjukdom skulle beskedet dröja till onsdagen 7/3.
På onsdagen var hoppet högt, med en pirrig väntan, men avtog för varje timme som gick. Först kl. 19.30 fick jag mail om att jag inte kom med i antagningen utan stod som reserv. Hoppet dog. Jag mailade då och frågade på vilken reservplats jag stod, men fick inget svar.
Jag ringde på torsdagen 8/3 och fick då reda på att kanslisten fortfarande var sjuk, och så fick jag inte tag på någon annan per telefon att fråga. Så jag mailade kursföreståndaren och frågade samma sak – på vilken reservplats står jag? Och fick svar sent på torsdagskvällen att jag stod som 4:e reserv. Ett litet hopp började gro igen.
På fredagen 9/3 fick jag svar att jag stod på 3:e reserv, och så berättade de att det var ett kort svarsdatum för de som blivit antagna att bekräfta sin plats. Och att jag därför hade ganska stor chans! Hoppet steg! De skulle höra av sig senast på måndag 12/3… Under helgen kollade jag min mail ganska ofta, kanske skulle de höra av sig… Pirrig väntan.
Hela måndagen var jag pirrig. Men återigen, vartefter timmarna gick började hoppet avta. Igen. Och jag hörde inte av dem alls… Så då störtdök hoppet. För det måste väl betyda att jag som reserv inte hade fått någon plats? På tisdagen 13/3 ringde jag dem, och då var tydligen kanslisten tillbaka efter 2 veckors sjukdom, men precis när jag ringde så försvann hon ut på ett ärende. Jag kunde försöka igen om 15 minuter sa de. Jobbig väntan. När jag sen ringde efter 20 minuter istället så var det stängt för lunch i 1 timme… Väntan igen. När jag äntligen fick tag i henne behövde hon först kontrollera detta medan jag fortfarande var i telefonen. Hon berättade att jag nu hade reservplats 1, och så räknade hon högt i luren, 1, 2, 3, 4… (och jag knäppte mina händer mot Gud och blundade). Det var fyra personer som inte hade bekräftat sin plats! Men, hon behövde dubbelkolla med rektorn och kursföreståndaren så att inte de blivit kontaktade av dessa personer innan hon kunde ge mig ett svar! Så hon lovade att återkomma inom 1 timme! Väntan igen! Men nu var hoppet riktigt högt! Efter ett tag plingade det plötsligt till i mailboxen, och jag såg ett mail med ämnet: Antagen. Tjohoooooooooooooooooooo! Vilken otrolig lättnad och glädje! Några minuter senare ringde kanslisten och bekräftade samma sak. Och när jag lagt på började jag hoppa och studsa runt och vråla. Så att hunden blev lika tokig han.
Förstår ni nu varför mitt pannben blev lite starkare? Snacka om att vägen var krokig. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan så många gånger så att jag tappade räkningen. Vägen kommer nog fortsätta vara krokig under utbildningen. Men PT, det ska jag bli!
Något jag aldrig prioriterar bort är min träning. Oavsett väder och semesterresor, oavsett vad alla andra tycker och tänker. Så på min semester tog jag med mig hopprep och gummiband i resväskan. Och på plats använde jag även en sopborste till rörlighetsträning och letade upp en lämplig sten för styrketräning. Funkade alldeles utmärkt! Sedan passade jag på att kolla in omgivningen med hjälp av löpning. Min kropp mår bra av träning. Jag har mål med min träning. Jag ska springa Lidingöloppet 30 km i slutet av september och bli PT (personlig tränare) i höst.