Det är okej att känna. Mycket. Det är okej att vara känslig. Eller högkänslig. Eller kinestetisk. Det är okej att känna sig ledsen, arg, glad eller på något annat sätt. Känslor är bra!

Varför viftar vi då så lättvindigt bort många känslor idag? Varför måste vi hitta en ursäkt till känslan, eller säga att det snart går över? Vi får inte känna för mycket, för länge. Vi kanske till och med trycker undan dem helt, och tillåter oss inte att känna alls.

Faktum är att cirka 15-20% av Sveriges befolkning till och med är kinestetiska eller taktila, de tar alltså in information med hjälp av känslor eller sin känsel. De känner efter i magen och med sina känselspröt. Om de inte hinner känna efter så hinner de heller inte ta till sig informationen. I samhället idag finns sällan förståelse för olikheter, vi måste alla passa in i ”mallen”. Och göra som alla andra. Hinna uppfatta information snabbt och effektivt. Då finns det tyvärr inte rum för några känslor… Och ska vi göra som alla andra är det alltså säkrast att inte känna för mycket. För det gör ju ingen annan. Gråta offentligt? Det går inte.

Och ändå är det så att vi alla faktiskt är olika! Vi har alla olika värderingar, olika inlärningsstilar, olika diagnoser, olika stjärntecken, olika mycket kontrollbehov, olika drömmar, olika mycket känslor… Ja, listan kan göras lång. Varför kan vi då inte anpassa samhället efter alla olikheter istället för tvärtom?

I förskolan är det ofta naturligt att jobba med känslan, barnen får känna på olika material, använda alla sina sinnen och experimentera med olika former och färger. De får röra på sig och använda sin kropp, dansa till musik och springa ute på gården. Ju äldre vi sedan blir, desto mindre känslor får och kan vi använda.

Men låter vi barnen stanna kvar i känslan? Alltför lätt säger vi: – Det var väl inte så farligt? Eller ett hurtigt -Såja, det går snart över! Vi är kanske vana från småbarnsåren att avleda barnets känsla för att få dem att fokusera på något annat. Kanske har vi blivit behandlade så själva när vi var små. Det är inte farligt för barn att stanna kvar i känslan. Om de stannar kvar i känslan blir de sedda och bekräftade. I vårt samhälle får vi heller inte låta för mycket, vare sig vi är barn eller vuxna. Skrattar vi för högt tittar några genast dit. Barnens känslor tystas därför också alltför snabbt ner. Så att de sakta men säkert börjar anpassa sig till ”mallen”.

Hjälp oss att få alla runt omkring dig att tänka att känslor är okej! Tysta inte ner känslor, var inte rädd för dem. Det är okej att känna. Du blir mer levande då.

#känslouppropet
#allakänslor