Vikten av drömmar och tro på sig själv

Har drömmar och tro på sig själv något samband? Ja, det tror jag. För om man inte tror att man en dag kommer uppfylla sin dröm, så kommer man heller aldrig göra det. Vi måste våga tro, drömma, och värdesätta oss själva. Vi är värda att uppfylla våra drömmar!

Jag gillar Gunde Svans uttryck: ”-Om man inte kan se sig själv på toppen, kommer man heller aldrig att nå dit”. Det är så sant som det är sagt. Ibland kan man dock behöva lite hjälp på traven först. Att någon annan tror på dig och hejar på, tills du hittar den tron i dig själv. Och när du själv också förstår det, då är allt möjligt! Jag har sett den kraften komma fram hos andra. Och jag älskar när det vänder och de även själva ser den kraften! Då ryser jag och får ståpäls.

Det pirrar lite i magen när jag tänker på att jag en dag ska få uppnå min dröm. Att bestiga Kilimanjaro. I morse blev jag ännu mer inspirerad, när jag här i Åkersberga, i Hackstabacken, för tredje gången på tre dagar mötte samma man med sina stavar när han gick upp och ner. I dag frågade jag vad han tränade inför. Och då sa han att han skulle upp på Kilimanjaro om en månad. Ståpäls. Snacka om att jag var avundsjuk. Men jag ska också dit, en dag. Ännu så länge är det en dröm. Men den kommer jag plocka ner och göra till ett mål en dag. Då börjar planeringen. Och tills dess underhåller jag min dröm genom att då och då vandra upp- och nedför en slalombacke. Ett litet steg i taget.

Förstår du att drömmar är sååå viktiga! De svävar där ovanför dig och ger dig hopp och något att sträva mot. De ger dig kraft och spänning. De ger dig ett mål och målfokus.

Drömmar kan vara stora eller små, nära i tiden eller långt bort. Det är heller inte fel att ersätta en gammal dröm med en ny, eller att uppdatera en dröm vartefter tiden går. Du bestämmer. Bara du ser till att hålla dina drömmar vid liv och uppfylla någon då och då.

Kilimanjaro 5895 möh

Händerna skakar

Vilka är dina rädslor? Jag är höjdrädd. Och det kan märkas även på små avstånd. Som t ex när det gäller att hoppa upp och ta tag i en stång en bit upp i luften. Jag kunde bara inte förmå mig att hoppa ända upp och ta tag i den där stången. Då bestämde jag mig för att lura rädslan lite, och ställde mig på några vikter så att jag kom riktig nära stången, då gick det ju förstås. Sen tog jag bort en vikt i taget, och nu kan jag hoppa från golvet ända upp!

Gissa om jag var löjligt stolt över mig själv när jag var på Extremfabriken med mina barn förra veckan under sportlovet – när jag kunde hoppa upp till stången utan att klättra på sidan! Ingen annan tyckte nog det var en så stor grej, men det var det för mig. Att sedan gå armgång är också lite läskigt. Där har jag hittills bara klarat att gå från en stång och sedan landa med båda händerna på nästa stång. Och sen ta mig vidare på så sätt. Inte att svinga mig från en stång direkt till nästa (det är ju ett så långt avstånd…). Men det klarade jag denna gång! Ännu en rädsla jag utmanade.

För att inte tala om väggen man kan springa uppför. Jag tvekade länge, försökte stänga ute mina rädda tankar, handsvetten bröt ut, jag hann ångra mig en gång, och göra ett misslyckat försök. Men sen så! Plötsligt vågade jag lyckas (för egentligen har jag ju styrkan att ta mig upp där), jag sprang upp 2 gånger och kämpade mig upp över kanten. Och 3:e gången liksom flög jag upp och studsade upp över kanten! Det var ju ingen konst det där!

Det finns flera av mina andra rädslor kvar att utmana där på Extremfabriken, t ex att hoppa mellan två lutande väggar, med en meter emellan och en meter ner till golvet. Där tog det stopp, och jag kände att jag liksom inte orkade utmana fler rädslor den dagen.

I söndags var vi på Klättercentret för första omgången av familjekursen, där målet är att jag och min man ska ta grönt kort så att vi kan säkra barnen när de klättrar. Självklart fick vi då klättra själv också, med en annan förälder som säkrade oss. Jag har kontrollbehov. Jag är höjdrädd. Det var läskigt att liksom lämna sitt liv i en annan främlings händer (som liksom mig håller på att lära sig det här med knopen som ser ut som en 8, hur man firar ner någon etc…). När jag kommit några meter upp började mina händer skaka, jag har liksom ingen kontroll över det. Så jag ville ner igen.

Vi fick klättra en gång till, och då bestämde jag mig för att klättra ända upp! Bort med alla rädslor, klättra på till nästa grepp, inte titta ner, lita på personen som höll i repet, strunta i att händerna började skaka. Plötsligt var jag uppe! Blev nedfirad, och när jag kom ner visade jag hur mycket mina händer skakade. De var ett bevis på hur mycket jag utmanat mina rädslor.

Varför ska man då utmana sina rädslor? Vad är det för vits med det? Jo, för då går vi utanför vår trygghetszon och växer som människor. Det är det hela mänskligheten går ut på, att vi utvecklas och kommer framåt. Det är det som har tagit oss dit vi är idag, det är det som gör att vi kommer fortsätta utveckla nya uppfinningar, idéer, lärdomar. Det är det som är själva livet.

Steg 2 i familjeklätterkursen är ett praktiskt prov, där jag vet att vi ska få kasta oss ut från väggen och falla någon meter. Det blir läskigt. Undrar hur mycket mina händer kommer skaka då?

Jessica tränar bouldering på Klättercentret

Vad ser du?

Utanför hör jag tjuvstarten på några raketer. Nu är det några få skälvande timmar kvar av 2016, och därför vill jag skicka med dig några viktiga ord. Oavsett om du läser det här innan 2016 är slut eller i början av 2017, så vill jag att du ska veta att du är fantastisk! Och att jag vet att du har gjort det bästa av 2016 utifrån dina förutsättningar. Du har samlat på dig lärdomar, erfarenheter, möten med andra människor, och växt själv som människa.

Fundera på vad du varit mest tacksam för under 2016, vilka människor som betytt mest för dig (berätta det för dem!) och vilka drömmar som blivit verklighet. Fundera på hur du har utvecklats, vilka rädslor du utmanat och vad du varit mest stolt över. Sedan stänger du 2016 och blickar framåt med huvudet högt, ryggen rak och en stolt medalj på bröstet.

Vad vill du göra från din livslista 2017 (en lista på alla saker du vill göra innan du dör)? Vad är du nyfiken på att prova på? Vilka mål har du (skriv ner dem och du har 8 gånger större chans att nå dem) och vad behöver du för stöd?

Jag gick en lång stavgångspromenad tidigare idag (uppladdning inför Vasaloppet Öppet spår), och vanligtvis på mina andra träningspass brukar jag aldrig lyssna på något i lurar samtidigt. Jag gissar att det är för att jag tror att det blir en större utmaning för mig då. Och jag gillar ju utmaningar. Men eftersom jag nu har börjat med riktiga långpass tänkte jag att det kan ju inte skada att lyssna på en Sommarpratare samtidigt. Då blev det Malou von Sivers från i somras. Det sommarpratet ökade min tillit om att jag är på rätt väg, att jag ska vara beredd på att få inspiration när jag minst anar det, och att en promenad kan vara så mycket mer.

Och till dig vill jag därför säga: Ha tillit till att du kommer få svar längs vägen. Håll ögonen öppna, och svaren kommer när du minst anar det. Var också beredd på att få inspiration närsomhelst. Fånga den och gör något av den. Var nyfiken på människor du möter och du kommer att få resa varje dag i deras historier. Lev ditt liv och uppfyll dina drömmar, inte någon annans. Du har bara ett liv.

Slutligen, vad ser du nedan? Fokusera inte på det lilla svarta. Jag ser det vita runt pricken. Fokusera på det stora vita och fyll det med sådant som får ditt hjärta att sjunga år 2017!

svartprick

Vad säger Sickan?

-Jag har en plan!

Skillnaden mellan de som uppnår sina mål och de som inte göra det, är att de har en plan. Precis som Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson i Jönssonligan. Drömmar är mål som ännu inte blivit uppfyllda, och de kommer förbli drömmar utan en plan. Drömmar ska man ha. Många! Men mål är till för att uppfyllas! Och när du når dina mål växer du och förstår att det jag säger är sant – du kan så mycket mer än du tror! Du har så mycket kraft inom dig, det gäller bara att du hittar den. Inget kan stoppa dig om du tror på det du gör!

Mitt mål är att om en vecka cykla Vätternrundan, 30 mil. Det är ett för mig ett utmanande och triggande mål, där jag inte har en aning om hur det kommer bli. Jag har aldrig hållit igång kroppen förut under så lång tid. Senast cyklade jag Halvvättern, och det tog 7 tim och 32 min. Så nu siktar jag på att hålla på i minst 15 timmar. För att klara detta har jag gjort en plan, och räknat baklänges från själva loppet, hur många veckor jag har på mig att träna, hur många mil jag behöver cykla per vecka för att hinna få 100 mil i benen och även planerat in ett långpass på 15 mil. Dessutom kommer vi cykla första delen i mörker eftersom vi startar kl. 00:38 på natten, och därför har jag också planerat in ett mörkerpass innan det är dags. Alla mina delmål är nu uppfyllda, nu kan jag inte göra något mer åt formen eller bättra på min styrka och kondition mer innan det är dags. Nu går jag istället snart in i min endorfin-pirriga-bubbla och ser med stor förväntan fram emot den 18 juni när det är dags.

Alla som har ett mål får också svackor och är omotiverade någon gång. Det är helt normalt. Men det är då planen kommer till användning – den ser till att du kör på ändå. Själv har jag suttit inomhus några gånger på trainern i vintras och trampat, totalt utan motivation. Men jag gjorde det ändå, för jag ville inte sabba planen, för då skulle jag ju inte nå mitt delmål med 100 mil i benen. Det är ju också bra att ha lite marginal för eventuella motgångar (t ex förkylningar) som kan dyka upp längs vägen mot målet, och i så fall revidera och räkna om planen.

Och när det har varit ruskväder ute med regn och blåst och kraftig motvind har jag ändå hoppat upp på cykeln. Trots att min kropp och hjärna protesterade. Men har då valt en lite kortare runda istället, till Domarudden. Och sedan kört den sträckan fram och tillbaka flera gånger istället. Gång på gång vänt upp mot vinden och fått regnet piskat i ansiktet. -Come on! Is that the best you can do?, vrålade jag till vädret en gång… 🙂 Allt handlar om hur man ser det. Jag tog på mig mina orangefärgade glasögon som gör att det ser ut som sol hela tiden, intalade mig själv att jag även behöver träna på att cykla i regn (för man vet ju inte vad det blir för väder på Vätternrundan), och att jag behövde samla mil i benen.

Mål = plan = inga ursäkter!

Vad har du för plan i sommar? Vad behöver du göra för att hålla ställningarna även under semestern? Vad har du för mål? Ha siktet inställt mot horisonten. Mot ditt mål och dina drömmar.

Bild från filmen "Jönssonligan dyker upp igen"

Bild från filmen ”Jönssonligan dyker upp igen”

Står det något i min panna?

Ibland är jag ute och jobbar bland människor på väg till jobbet i rusningstrafiken. Jag delar då t ex ut inspiration i form av information. Jag säger god morgon och får då ofta ett leende tillbaka. Ibland är det så många som ler mot mig att jag nästan börjar fundera på om det står något knasigt i min panna. Själv tycker jag inte att jag ler så mycket då, men har förmodligen ett leende i mungipan eller i blicken. Och då kan människor som tittar på mig inte motstå att le tillbaka! Det är så härligt! Testa själv så får du se!

Jag läste nyss en rad i en tidning (Kollega nr 4, 2016, krönikan): ”-Glöm inte bort att halva vårt synfält består av himmel”, sa en man som blivit utbränd och gått in i väggen. Så fint sagt tycker jag, och tänkvärt. Lyft blicken. Var positiv. Se en annan människa, mer behövs inte. Jag ser dig, du ser mig. Vi har alla ett människovärde. Vi är värdefulla. Det gäller att komma ihåg det när någon på väg till jobbet demonstrativt går in i mig och stöter till mig med flit. Som att jag bara är luft. Jo, det finns faktiskt människor som gör så. Men det ligger hos dem, inte mig. Jag vet att de också har styrkor, talanger och drömmar! Vi kan styra över våra tankar, och behålla vår energi, även om det kan vara svårt ibland. Inte låta andras humör styra hur vår dag ska bli. Jag vill nämligen styra själv! Hur vill du göra?

Så tänk på att du smittar andra med din energi! Se till att smitta dem med glädje. Och testa att le mot en suris, så kanske jag får ett leende av samma person någon timme senare…

Moln

Döden, döden, döden

Så hette utställningsträdgården från Astrid Lindgrens Näs på mässan Nordiska trädgårdar 2016 (som också vann ”årets idéträdgård”). Och det var så Astrid och hennes systrar Ingegerd och Stina alltid började sina telefonsamtal för att liksom ha det samtalsämnet avklarat. Astrid Lindgren, vår allas folkkära författare, var klok, rolig och varm. Hon var också modig, gick sin egen väg, och hon vågade prata om döden.

Kanske är det konstigt att jag som är coach, och som annars enbart tittar framåt, pratar om döden som ju faktiskt är slutet på vår resa. Men det är viktigt att vi ibland blir påminda om livet och döden, så att vi stannar upp och reflekterar. Inte bara kör på i ekorrhjulet. Det bästa vore ju om vi själva skapade en påminnelse som hjälpte oss med detta lite då och då, istället för att låta livet skapa detta åt oss i form av väckarklockor. För du kan börja redan i dag med att stanna upp och ta ett djupt andetag. Fundera en stund över vad du tycker är viktigt på riktigt i livet. Vilka relationer du vill jobba på för att ha kvar så länge som möjligt. Vad som gömmer sig i din själ. Ditt hjärtas önskningar. Dina innersta drömmar.

Lova mig att vara snäll mot dig själv. Lyssna på din inre längtan. Krama så mycket som möjligt. Se dig själv och se andra. Då blir allt bra.

Och som Astrid Lindgren sa: -”Man måste lära sig leva så att man blir vän med döden… tror jag tralala.”

man_maste_lara_sig_leva

Snart 40…

Jag satte mig ner på min köksstol en dag, ledsen och med en känsla av maktlöshet, och började reflektera över hur jag skulle kunna ta tillbaka kontrollen över mitt liv. Livet rullade då på som i ett ekorrhjul. Jag ställde en fråga till mig själv – Vad är jag bra på egentligen? Och svaret till mig själv blev: -Jag är positiv, bra på att lyssna och peppande. Några år tidigare hade jag kommit i kontakt med en coach, och med den positiva erfarenheten i tanken +  mina styrkor föddes idén till att jag också ville bli coach.

Jag är alltså snart 40 år. Mitt i livet. Men hur mycket jag än känner efter, så har jag ingen ”40-årskris”.  För jag har de senaste 5 åren gjort mer än under resten av mitt tidigare liv. Mer träning, fler möten med människor, fler uppnådda mål, mer nätverkande, fler uppnådda drömmar, utmanat flera rädslor, skrattat mer, gråtit mer, kämpat mer, startat ett eget företag. Börjat göra saker som känns meningsfulla, och som stämmer överens med mina egna värderingar. Varit sann mot mig själv. Och jag har verkligen utnyttjat livet mycket mer än vad jag gjorde innan. Det känns inte som det har gått 5 år sedan jag gick den där coachutbildningen som förändrade mitt liv, som ändrade mitt tankesätt och min livsstil, det känns mer som 20 år.

do_what_you_loveMed detta sagt vill jag inspirera dig till att också sätta dig ner, och fundera på om du är nöjd med ditt liv som det ser ut i dag. Kan du bli mer sann mot dig själv? Kan du göra mer saker som känns rätt i din själ och i ditt hjärta? Kan du göra mer saker för andra? Kan du vara mer närvarande? Kan du utnyttja livet mer? Och hur ska du göra det? Vad kan du göra redan i dag?

För att få ut det där lilla extra av livet gäller det att lyssna på rätt tankar, rätt människor. Ibland kommer det innebära att man får kämpa mot strömmen. Jag kommer i alla fall fortsätta paddla mot strömmen resten av mitt liv.

Nöj dig inte med att följa med strömmen. Du är värd ditt bästa liv!

 

Gör en grov skiss av 2016

Men först måste du stänga 2015! Blev 2015 som du tänkt dig? Eller blev det bättre/sämre? Vad berodde det på? Nådde du några av dina mål? Uppfyllde du någon dröm? Jag vet i alla fall med säkerhet att du lärde dig saker om dig själv och andra. Att du växte som människa. Men har du följt ditt hjärta och dina värderingar? Hoppas du har lyssnat på det som är Du.

Det fina är att nu kan du skapa ditt 2016. Göra en grov skiss av hur du vill att ditt 2016 ska bli. Då kommer det nämligen att bli så. Din hjärna kommer både medvetet och omedvetet att jobba framåt mot det du vill. Och du kommer få hjälp längs vägen. Men då måste du först ha koll på vad du vill ha ut av 2016. Annars vet inte din hjärna vad den ska leta efter.

Med grov skiss menar jag att du först skriver ner några drömmar du har i framtiden, sedan tänker du ut hur din vision för 2016 ser ut. Så, då har du satt dina tankar i ett större perspektiv, nu är det dags att känna efter vad du är inspirerad att uppnå 2016!

I den grova skissen specificerar du sedan vad du vill göra 2016. T ex vad är du nyfiken på? Vad vill du lära dig? Vilka relationer vill du förbättra? Relationen till dig själv, familjen, vänner? Vilka rädslor vill du utmana? Skriv ner dina tankar och var tydlig, så att du sedan vet när du har uppnått det. Om du vill kan du kalla det mål, men det spelar egentligen ingen roll vad du kallar det. Huvudsaken är att du får ut en riktning, så att du vet åt vilket håll du ska gå, och vilka steg du behöver ta. Och tänk på att även små steg räknas. De tar dig också framåt under 2016.

Härligt! Nu har du skapat en grov skiss av 2016! Din hjärna har säkert redan påbörjat sitt arbete framåt… 🙂 Vissa saker kommer du förstås att göra medvetet, nu när du vet vart du vill nå, och då kan det vara bra med lite planering. Planera in dina steg i kalendern, informera berörda, stäm av med dina familjemedlemmar vad du behöver, boka in det som behövs. Och skapa påminnelser som hjälper dig att hålla riktningen. Hur påminner du dig bäst? Med ord, bild, ljud, via mobilen eller genom att ta hjälp av en vän? Testa!

Och du – Lycka till! Låt 2016 bli ditt bästa år!

change_the_world