Vilka är dina rädslor? Jag är höjdrädd. Och det kan märkas även på små avstånd. Som t ex när det gäller att hoppa upp och ta tag i en stång en bit upp i luften. Jag kunde bara inte förmå mig att hoppa ända upp och ta tag i den där stången. Då bestämde jag mig för att lura rädslan lite, och ställde mig på några vikter så att jag kom riktig nära stången, då gick det ju förstås. Sen tog jag bort en vikt i taget, och nu kan jag hoppa från golvet ända upp!

Gissa om jag var löjligt stolt över mig själv när jag var på Extremfabriken med mina barn förra veckan under sportlovet – när jag kunde hoppa upp till stången utan att klättra på sidan! Ingen annan tyckte nog det var en så stor grej, men det var det för mig. Att sedan gå armgång är också lite läskigt. Där har jag hittills bara klarat att gå från en stång och sedan landa med båda händerna på nästa stång. Och sen ta mig vidare på så sätt. Inte att svinga mig från en stång direkt till nästa (det är ju ett så långt avstånd…). Men det klarade jag denna gång! Ännu en rädsla jag utmanade.

För att inte tala om väggen man kan springa uppför. Jag tvekade länge, försökte stänga ute mina rädda tankar, handsvetten bröt ut, jag hann ångra mig en gång, och göra ett misslyckat försök. Men sen så! Plötsligt vågade jag lyckas (för egentligen har jag ju styrkan att ta mig upp där), jag sprang upp 2 gånger och kämpade mig upp över kanten. Och 3:e gången liksom flög jag upp och studsade upp över kanten! Det var ju ingen konst det där!

Det finns flera av mina andra rädslor kvar att utmana där på Extremfabriken, t ex att hoppa mellan två lutande väggar, med en meter emellan och en meter ner till golvet. Där tog det stopp, och jag kände att jag liksom inte orkade utmana fler rädslor den dagen.

I söndags var vi på Klättercentret för första omgången av familjekursen, där målet är att jag och min man ska ta grönt kort så att vi kan säkra barnen när de klättrar. Självklart fick vi då klättra själv också, med en annan förälder som säkrade oss. Jag har kontrollbehov. Jag är höjdrädd. Det var läskigt att liksom lämna sitt liv i en annan främlings händer (som liksom mig håller på att lära sig det här med knopen som ser ut som en 8, hur man firar ner någon etc…). När jag kommit några meter upp började mina händer skaka, jag har liksom ingen kontroll över det. Så jag ville ner igen.

Vi fick klättra en gång till, och då bestämde jag mig för att klättra ända upp! Bort med alla rädslor, klättra på till nästa grepp, inte titta ner, lita på personen som höll i repet, strunta i att händerna började skaka. Plötsligt var jag uppe! Blev nedfirad, och när jag kom ner visade jag hur mycket mina händer skakade. De var ett bevis på hur mycket jag utmanat mina rädslor.

Varför ska man då utmana sina rädslor? Vad är det för vits med det? Jo, för då går vi utanför vår trygghetszon och växer som människor. Det är det hela mänskligheten går ut på, att vi utvecklas och kommer framåt. Det är det som har tagit oss dit vi är idag, det är det som gör att vi kommer fortsätta utveckla nya uppfinningar, idéer, lärdomar. Det är det som är själva livet.

Steg 2 i familjeklätterkursen är ett praktiskt prov, där jag vet att vi ska få kasta oss ut från väggen och falla någon meter. Det blir läskigt. Undrar hur mycket mina händer kommer skaka då?

Jessica tränar bouldering på Klättercentret